.

hittade denna bild, som är tagen dagen då jag fyllde 19 år, alltså exakt 4 år sedan imorgon.
där hade jag precis börjat med subutex. gick på det hela sommaren, alltså flera gånger om dagen. tog något uppehåll på en vecka eller två och körde igång igen på hösten.. minns en dag speciellt.
jag och L var på väg hem från stadsparken, vi hade tagit en lite för stor lina, så illamåendet blev värre än värst. vi gick som zombies hem till min lägenhet och jag skojar inte när jag säger att vi spydde varannan gång varannan meter hela vägen hem. undrar om någon såg oss? när vi kom hem svepte vi i oss flera rör med theralendroppar sedan gjorde vi någon kastspya var på toan för att sedan ligga raklånga i min 3 sitssoffa, nodda och klia oss till tv-serien sjukhuset som gick på trean. fy helvete vilken dag.

det finns en låt som jag inte kan höra. det går inte. får fetingångest bara av att tänka på den.
kopplade in min mp3 till bilen igår, all gammal musik från 07-08 låg kvar i den, bland annat den här låten. det blev som käftsmällar av flashbacks, amfetamin, hysteriskt speedad sophie repeterar texten som sägs i början och hoppar omkring och dansar som en galning med rysningar från topp till tå, mest topp.

den här texten var min mening med livet

Om nätterna drömmer jag om subutex, att jag klipper av Tommis fingrar, att jorden går under och att vi blir räddad av aliens. Men mest drömmer jag om subutex, den där lilla jävla 8 milligramstabletten. Den där avlånga jäveln med skåra, med sneddad kant och med "B8" på. Den där jäveln!



Jag kallade mig en "subba" när jag gick på sub; tyckte att det var sååå fyndigt sagt av mig. Sub: subba liksom. Riffe och jag var subbor tillsammans. Var egentligen skit töntiga och skit lost.
Kan tänka mig tillbaka och känna hur kändes att ha det där i kroppen. Först den bittra smaken när pulvret rann ner från näsan ner i halsen. Sen den där pirrande, omfamnande kärlekskänslan över hela kroppen..

Jag är så jävla glad att jag inte kan gå tillbaks till skiten igen. Jag vill inte.

Sista dagen som aktiv: 5 februari 2008, utskriven från sjukhuset, dagen efter rånet, jag L & D under fläkten i min lägenhet, rohypnol rökning och mobiltelefoner i skafferiet pga nojja för polisavlyssning.

Aldrig mer.

Nästan all tolvstegslitteratur har det gemensamt att man använder Stora Bokens sätt att uttrycka sig. "När vi gjorde x så hände y" Detta är en mycket auktoritär form eftersom läsaren identifierar sig med "Vi". I dag får man intrycket av att "vi" är alla de påstådda millioner som har tillfrisknat via AA och det ger en kraft och styrka åt texten som gör det mycket svårt att förhålla sig kritisk och ifråga sättande till det som framförs. Men när boken skrevs så var "Vi" = 100 tal medlemmar. Hur många av dessa som höll sig nyktra resten av livet vet vi kanske inte? Svaret kanske finns hos AA. Jag antar att till viss del skulle man kunna omtolka texten: "Vi hoppas att när du gör x så kommer y att hända" Genomgående för böckerna inom rörelsen är att man utgår ifrån att alla kommer få sina liv förvandlade om man bara följer dessa principer. Baksidan med att uttrycka sig på detta sätt kan vara att om en persons liv inte förvandlas, oavsett hur hårt man än arbetar med Stegen och Programmet, så kommer personen att lägga skulden på sig själv för sitt misslyckande."

Jag fick inte lämna steg 3 i tron om jag var Guden, så som jag uppfattar honom. Ser ni vilken sjuk dubbelmoral det blir? Den sista meningen: så som jag uppfattar honom, borde helt och hållet strykas eftersom dom inte går efter det! Jag fick inte tro på det jag uppfattade som Gud. Så varför har dom det med?

Från www.sektellerbotemedel.se

"När jag läser tolvstegsrörelsens texter så tycks det mig som om att man använder Gud som terapeut. I steg 7 så ber man Gud ta bort de egna karaktärsbristerna. Det är alltså inte personen själv som skall dra sig upp ur sin situation utan det är Gud som skall göra det. I de tidigare stegen har medlemmen dessutom fått lära sig att han/hon är maktlös och egentligen inte kan göra något åt sitt liv. Förändring kan endast ske med Guds hjälp. Medlemmen får på olika sätt lära sig att denna hjälp bäst förmedlas via tolvstegs programmet. Speciellt tydligt blir detta i Stora Boken där man berättar för läsaren att ingen annan form av hjälp utom AA har fungerat. Samma sak gäller i princip de andra programmen men där är man öppnare inför andra former av terapi. Detta gäller speciellt dom nyare grupperna."

"Ett tecken på att det finns "Sektdrag" i tolvstegsrörelsen är den likformighet som finns i åsikter och uttryck. När man talar med "Tolvstegstroende" så är det min erfarenhet att man i bland skulle ha kunnat skriva dialogen på förhand. Det känns inte som man talar med personen man har framför sig. Man talar med "Programmet". Alla svar man får har sin grund i programmet och stegen. Oavsett (Grovt generaliserat) vem man talar med, som är tolvstegsfanatiker, så är det som att tala med en ock samma person - Programmet."

Och så var det. På alla NA möten, AA möten, tolvstegsbehandlingsdagar jag har varit på så tycker jag att det verkar som att alla blir hjärntvättade. På tolvstegsbehandlingen blir man uppmanad till att gå på så många möten man bara kan för att inte få ett återfall, gemenskapen skulle finnas enbart hos tolvsteget, på personerna på mötena. Jag gick aldrig på möten. Jag delade kring det inför alla och berättade hur bra det fungerade utan alla möten. Ledarna på behandlingen tyckte att jag ändå skulle gå på möten så ofta jag kunde, men jag gjorde inte det. Dom flesta som går på möten går ca 3 gånger i veckan, rabblar samma jävla tolv steg och samma jävla inledande texter och är lika jävla uppmuntrande mot dom nya som kommer varje gång. MEN! om en person som är påtänd skulle dyka upp på ett möte så vänder dom ryggen till. Vilket JAG har upplevt. En av deras regler är att om man kommer påtänd så får man inte dela, man ska sitta tyst helt enkelt.
Vid mitt första AA möte dök jag upp riktigt påtänd av morfin, visste inte att man inte fick dela om man var på. Så jag delade. Berättade hur trasigt mitt liv var, hur jag mådde och hur gärna jag ville sluta. När man kommer för första gången på ett möte så ska man få en sponsor, frivilliga ska komma fram och ge namn och telefonnummer för att senare få vägledningn och hjälp inom tolvstegen. INGEN kom fram till mig på det mötet, INGEN sa hej i rökpausen, INGEN sa hejdå när mötet var över. Jag blev behandlad som luft.

Från www.sektellerbotemedel.se

"Den första kontakten med Anonyma Alkoholister

Vid dessa sammankomster bemöts nykomlingen icke sällan utav en överraskande stor vänlighet och intresse från de närvarande. Denna förtäckt planerade spontanitet ger besökaren en känsla av betydelse, att vara efterlängtad, omtyckt, intressant osv. och blir därför, helt naturligt, själv positivt inställd till denna nya gemenskap. Det är under hela inlemmandeprocessen en medveten taktik från sektens sida att dränka nya medlemmar i kärlek för att få dem att trivas och vilja bli en del av sekten. Med denna kärlek, med medkänsla och komplimanger skapar man starka band och en känsla av tillit, säkerhet, omtanke, medkänsla m.m. samt en känslomässig spänning hos den nye.

Detta belyser mycket klart ett faktum som är markant för all sorts sekterism. Det är att de känslomässiga upplevelserna spelar en långt mer centralare roll än det intellektuella, teologiska innehållet i sektens lära (skriven eller oskriven). På samma sätt startar omvändelseprocessen först på en affektiv nivå snarare än på den kognitiva. Först då en medlem är fast förankrad i rörelsen vågar man avslöja sektens teologiska grundvalar, vilket först kan ske blott i beröring utav ganska allmänna etiska principer som ansvar, broderskap, tilltro, kärlek etc."

Om man sedan samtalar med personer som är tolvstegstroendeom att man inte går på möten, utan faktiskt klarar det bra ändå så har i alla fall jag, alltid, fått negativ respons. Eftersom tolvsteget går efter en behandling som aldrig tar slut; en behandling som pågår i hela livet, är det inte uppskattat att man viker av från möten och andra sermonier. Jag kan inte förstå är hur man vecka efter vecka, timme efter timme, år efter år orkar gå på alla dessa möten, repetera samma texter, upprepa samma 12 steg; vara beroende av möten!? Det är INTE att leva för mig! För mig är det enbart ett tecken på att man inte kan lita på sig själv. Tolvstegsmetoden har präntat in att DU INTE KAN KLARA DIG SJÄLV. Att du måste ha den där gemenskapen för att förbli drogfri.

Jag hyser ingen som helst agg mot dom som verkligen tror på detta. Jag tycker att det är hur bra som helst att det är så många som lever drogfritt tack vare denna behandling. Men jag tycker däremot att det är synd att man ägnar sitt liv till att repetera, traggla, ösa skit på sig själv och känna tvång till att gå på möten och följa 12 steg som kanske var skit från början men som senare manipulerades till att bli Gudarnas Gud. Jag tycker att man ska lita på sig själv, ta sig ut i livet, hitta nya sätt att klara av drogfriheten på med hjälp av sin egen kraft!

Jag kan inte påstå att jag ångrar min behandling. Nästan tvärt om, jag är glad att jag gjorde den. Jag kom till insikt om mycket hos mig själv, men jag bibehöll min egna tro och lät mig inte dras in i Gud, möten och att be om kvällarna, som jag faktiskt blev uppmanad till att göra av en ledare. Han sa åt mig att sätta mig på golvet bredvid sängen, knäppa händerna och lägga dom på sängen och be för att få bli drogfri och be för att jag är tacksam för livet. Det jag då undrar över är varför jag skulle be till min mamma, hund eller what ever? Klart det är Gud Gud dom egentligen menar. Men förminskar det genom att ha regeln "så som jag uppfattar honom".

Samma ledare som bad mig att be, skickade ett mail till mig på facebook för ca ett år sedan och frågade hur jag mådde (behandlingen blev jag klar med augusti 2008) Jag svarade och berättade att jag mådde bra trots att jag inte gick på möten och att livet fungerade väldigt bra. Jag frågade sedan hur han mådde och lite allmänt. Jag fick inget svar.

Dansar man inte efter deras pipa så blir man behandlad som luft, i alla fall jag.

Jag kan inte säga att jag gjorde alla steg, jag gjorde dom på mitt egna sätt. Men jag gjorde en självrannsakan. Ledarna fick mig att framstå som den sämsta skiten i världen, förminskade mig som människa och lät mig komma ner till botten på grund av mina tidigare snedsteg.  

Från www.sektellerbotemedel.se

"Bekännelsen, som dels har uppgiften att upprätthålla den etiska normen inom gruppen, dels ger individen en upplevelse av rening (lindrar dennes ständiga skuldkänslor), får dessutom formen utav en rituell handling i Tolvstegsprogrammets femte steg. Genom att osjälviskt utlämna sitt allra innersta visar man sin tilltro till och enhet till sponsorn. Allt, till och med det mest personliga, det som upplevs allra mest skamligt och ångestframkallande hos individen, anförtros den nya sponsorn och medlemmarna binds allt starkare till gruppen.

Men genom handlingens karaktär finns stor risk för att "deltagarna" sjunker in i ett rollspel där de för bekännelseaktens egen skull, inför de andra, börjar bekänna synder de kanske aldrig begått. Bakom detta ligger bland annat en undermedveten uppfattning om att ju mer man bekänner och fördömer sig själv inför de andra, desto större ärlighet uppfattar gruppen att man besitter."

De sista stegen:

4. Vi företog en grundlig och oförskräckt moralisk självrannsakan.
5. Vi erkände inför Gud, oss själva och en medmänniska den exakta innebörden av alla våra fel.
6. Vi var helt och håller beredda att låta Gud avlägsna alla dessa karaktärsfel.
7. Vi bad ödmjukt Honom att avlägsna våra brister.
8. Vi gjorde upp en lista över alla de personer som vi hade skadat och blev villiga att gottgöra dem alla.
9. Vi gottgjorde personligen dessa människor så långt det var oss möjligt utom då detta kunde skada dem eller andra.
10. Vi fortsatte vår självrannsakan och erkände genast när vi hade fel.
11. Vi sökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud - sådan vi uppfattade honom, varvid vi endast bad om instinkt om hans vilja med oss och styrka att utföra den.
12. När vi, som resultat av dessa steg, själva hade haft ett andligt uppvaknande, försökte vi föra detta budskap vidare till andra alkoholister och tillämpa dessa principer i alla våra angelägenheter.


Fler kännetecken för vad en sekt är:

"Kännetecken

• En stark ledare eller en grupp av människor, som man hävdar att Gud vägleder på ett speciellt sätt.
• Kritik mot rörelsens lära får inte förekomma.
• Man tar ett totalt avstånd från avhoppare.
• Sekten har nyckeln till det andliga livet och det är endast genom att underordna dig gruppen, som du kan få kontakt med Gud.
• Sekten kräver ett stort personligt engagemang från individen. Man har svårt att få tid med andra intressen.

Ett svart-vitt tänkande. Sektens medlemmar ser sig som upplysta, och världen utanför beskrivs oftast som omedvetna. "

Jag är medveten om att det finns många där ute som inte delar mina åsikter. Jag kan bara gå efter mina egna erfarenheter och det är det som räknas för att få en uppfattning och tycke om något. På många plan är tolvstegsbehandlingen en bra metod, på många plan en dålig. Det dåligaste är att man inte kan tro på sin egna kraft, att man låter sig manipuleras.
Slutligen vill jag påpeka igen att jag inte har någonting emot dom som tror på detta och mår bra av sin behandling, jag har ju själv varit där och deltagit i mycket så jag vet att det är bra för vissa. Jag tror dock att man måste hitta sitt egna liv, hitta sin egna kraft för att kunna blomstra, för att kunna bli tillfreds med hela sig själv.

(Jag skulle kunna skriva oändliga sidor om detta ämne. Men jag är väldigt trött nu. Om ni har några frågor, eller om jag inte har varit tillräckligt tydlig om vissa saker så skriv gärna en kommentar. Det behöver inte handla om tolvsteg, utan rent allmänt. Frågestunden börjar nu!)

Ett stort tack om du orkade läsa ända ner hit! Du är bäst.