.

nu fattar jag såklart att det inte finns här där jag bor. men lite olika tankar studsar omkring i huvudet. om jag väljer sthlm kanske jag kan få tänkas bo hos kära syster i en månad? ja, det här är ju ingenting som ska ske nu. en idé som kanske växer och blir verklighet en dag?

jag tycker i alla fall att det skulle vara en bra erfarenhet. med tanke på att jag vill jobba med foto och smink.

hahaha alltså, ni ska höra hur min granne skrattar. försök andas inåt med munnen och gör ett ljud samtidigt, typ som att du inte får någon luft, så låter det, AS HÖGT. och det är en man också, så ni kan ju tänka er hur den där basrösten etsar sig fast inunder skalpen.

haha nä jag dör. fyfan vad sjukt att man kan skratta så där alltså

Först och främst har vi nog kommit fram till vart en stor del av min ångest kommer ifrån; plocktvånget. Alltså jag lägger ner hela min energi om dagarna till att plocka undan saker som ligger framme. INGET som inte ska vara framme får ligga framme. Jag har inte sett detta som en problem eftersom jag har levt i det så länge. Men nu när Ann tog upp och frågade om hur min vardag såg ut så kom det här fram. Hon vet mycket väl om mina tidigare städmanier och tvångstankar så hon checkade av hur läget såg ut idag. Det har helt klart blivit en stor skillnad, men plocktvånget sitter som fastklistrat. Vi kom även fram till att det är ännu jobbigare med plocket nu när jag bor ihop med Tommi. Jag får både plocka undan hans saker och mina saker. Att jag plockar undan hans saker gång på gång flera gånger om dagen är inte okej, jag har inte förstått det innan, men nu fattar jag väl att det är inte okej egentligen. Sakerna hamnar på ställen som jag till och med glömmer bort ibland. Det är HANS saker, inte mina. Men när jag är inne i det där tvånget så sopar jag undan allt, spelar fan ingen roll vad det är, det SKA BORT SÅ JAG SLIPPER SE SKITEN FÖR FAN. Jag kan inte koncentrera mig om det ligger tidningar på bordet, kläder i soffan, saker på hyllan i hallen, ett glas på bordet, ja det kan vara vad som helst. Jag får panik. När folk är här på besök plockar jag undan efter dom så snabbt jag bara kan, tex ställer skorna på sättet som jag vill, hänger upp jackan om den ligger fel. För jag vet att jag inte är ett bra sällskap om jag inte gör det. För då kommer jag bara sitta och tänka på att allt är fel. Jag blir irriterad och ofokuserad. Det gör ont i hela mig.

När vi tar bort sängöverkastet på kvällarna så måste alla kuddar stå staplade på varandra i ett hörn, och det är ta mig fan 10 kuddar det. Jag klarar inte av att det ligger fullt med kuddar utspridda på golvet. Fy fan i helvete.

Så detta tyckte Ann att jag ska ta upp med min KBT terapeut. Det tycker väl jag också men det kommer bli galet svårt att jobba med. Vet inte ens om jag klarar av att ha ett liv utan plocktvång. Jag har i alla fall nu insett att det är ett problem för mig, att det framkallar enormt med stress, ångest och tar sjukt mycket energi. Dessutom får Tommi lida över det. Ibland vet jag inte om det är jag som är sjuk eller om det är Tommi som är lat. Antagligen är det jag som är sjuk, inser jag nu när jag läser igenom vad jag just skrivit.

Jag berättade om mina utslag som jag får när jag har ångest. Jag blir alldeles rödflammig runt bröstet/hals och får som små utslag, finnar typ. Ann sa att det var allergi, nässelutslag. Endel är så pass känslig för psykiska problem att det sättet sig fysiskt på kroppen. Sjukt. Att allt hänger ihop.

Hon skrev ut en ny 5 mg burk med lergigan åt mig. Tar det ibland när det känns för jobbigt med ångesten, när jag behöver varva ner. Visserligen blir jag sjukt seg av det men visserligen hjälper det också. Dessutom är lergigan en antihistamin, dvs en allergitablett, så det hjälper mot mina utslag. Två flugor i en smäll.

Här har ni min fantastiska kuddstapling

Ibland ramlar det omkull, då blir jag förbannad. Man måste ha viss teknik för att få det att inte rasa.

har varit hos min läkare idag på psyk, berättar mer om det lite senare.

just nu är min medicinlista följande:

54 + 18 mg concerta

150 + 150 mg voxra

5 mg inderal

och imovane 7 mg till natten vid behov.

undrar om jag någonsin blir medicinfri? som det känns nu ser jag inget liv framför mig utan centralstimulantia.

nu ska jag lägga mig i sängen och se på the runaways och glömma ångesten med min ängel, imorgon har han uppkörning:)

jag träffade henne första gången tillsammans med mamma för en vecka sedan och hon var as snäll. gillade henne direkt.

senare idag kommer jenny hit. har inte träffat henne på ett år så det ska bli jätte roligt. hon håller förresten på att utbilda sig till arbetsterapeut så jag tycker att hon kan ta och bli min terapeut sen för hon kan mig utan och innan:P

ringde till psyk igår och bad om att få medicinförnyelser.

receptionisten: "då ska vi se här vilka mediciner du står på...... OJ det var en lång lista!!"

inderal, concerta, voxra och imovane är det så jävla mycket det egentligen? eller har jag helt enkelt blivit van med att äta 6 piller varje morgon för att fungera som människa?

KBT terapeuten och jag snurrar bara runt i cirklar när jag är där. han går såna jävla snirkliga vägar förbi det jag pratar om och får det till något helt annat. så många frågor hela tiden. säger jag någonting så menar jag det, jag trodde att en KBT terapeut var lite mer påläst om asperger än så, finns liksom ingen gråzon för mig. säger jag en sak då är det så, inte OM. tillslut tappar jag tråden helt när jag sitter och berättar om någonting, vill bara slänga min kalender i huvudet på honom och aldrig någonsin komma tillbaka igen. blir så grinig.

sist pratade vi om ångest, jag berättade att jag har minskat på medicindosen för att jag ska kunna äta på morgonen/luchen, berättade att jag är inne i en sån period när jag har svårt att äta och jag ändrar medicinen lite hur jag vill eftersom det tar flera månader för att få en tid till en läkare, jag pratade på om ångesten som kommer på morgonen och bla bla bla.. "men, hur skulle DU vilja ha det då?" jag hade inte ens berättat det hela på ett sätt som om jag skulle vilja ha hjälp eller att jag klagar på att jag har ångest och får svårt att äta med medicin osv. jag sa det för att det ÄR så och jag gör det bästa av situationen. jag fixar det själv! det är så svårt att förklara det här för er så att det blir på rätt sätt, har svårt att förklara saker rent allmänt.. som när jag skämde ut mig inför musse och usama i söndags "jag såg en as bra film i förrgår, sucker punch heter den, den handlar om en tjej som åker in på psyk och börjar fantisera ihop saker" dom ba "ja...hm. det lät ju bra?"

hur som helst så är min KBT terapeut jävligt dryg och frågvis och nu orkar jag inte prata om han mer för jag ruttnar ju i huvudet!

typ så här