.

Lugnet inuti

Här inne är jag trygg
Med mammas hjärtslag som soundtrack och jag behöver inte
brinna upp psykiskt över vad dom där ute tänker   och inte tänker   om mig.
Mammas andetag andas mitt liv av varje
inhalering, exhalering och jag överlever
allt, här inne är jag trygg.
Behöver inte välja, bestämma eller
tänka redan tänkta tankar och sedan repetera det som
annars är så jobbigt   det som gör mig k a l l s v e t t i g
Måste inte förklara eller försöka göra mig förstådd för människor som
inte fattar ett   jävla skit ändå!
Här inne sparkar jag så hårt att mamma kan ta tag i min fot genom huden utanpå men
det är tillfredställande och vad förväntar ni er av ett barn som är rastlöst?
Jag vill stanna kvar här inne, både för er och   för min skull.
Om du släpper ut mig nu så   dröjer det 20 år innan allt är okej.

Men här inne är det sidenlena slöjor som speglar mig som slingrar sig som
snuddar mig stillsamt och som sedan seglar vidare men som
alltid stannar kvar, det är bäst med världen inuti
Så låt mig stanna kvar bland dina öronvackra hjärtslag
Bland rytmen över två liv som formar takten till ett
bland den svallande, böljande mjukheten av lugn                         
Av lugnet inuti.

Myrsvärmens inflyttningskalas

Nu delar jag kropp med tretusen insekter
:dom trampar gasen i botten på mina nervtrådar
dom fräter kittlades
splittrandes
STICKANDES genom varje ven   
dom gör rätt till fel och sätter allt på spel.
Jag springer, skriker
slänger svettiga armar i luften
klär av mig naken i panik
jag gråter små ögon tom på tårar
men mikroskopiska myrben brusar fortfarande hysteriskt.
Jag KAN INTE sitta still!
”Vad ska vi gö´ kan vi inte gö´ nått snälla mamma?”
jag MÅSTE virvla runt jag MÅSTE ha saker att göra!
annars dödar dom mig   bokstavligt.

Ur fokus

Jag fyller fyra stormiga år
Det ligger orörda paket på utemöblerna
Alla tuggar fika i takt med pappas trökiga röst som upprepar
samma trökiga ord från stugan   ”Sophie! Kom hit nu”
Jag kutar sicksack mellan släkten i mina
gröna grodfötter
snubblar skrattande i sanden med lyckliga ögon
HAR INTE TID
att sitta snällt
vara still
sitta runt bord med fin duk när jag precis har upptäckt
hur man springer som grodorna gör.
Myrorna kryper i kroppen
det kryllar av dom när fötterna skaver
mot gummit som gnuggar, skrubbar   bränner tårna som sudd.
Jag sliter och drar, kastar SKITGRODFÖTTER i gräset
:vill inte prata med någon ALLS idag!
Men när Gittan sträcker sin hand efter mig
vill följa med ner till sjön och se på när jag badar
börjar kroppen spritta
gräset kittlar och glädjen hittar vägen ut
från myrornas tvångströja.

Bara du mår bra

Syster mår dåligt
Hon flyr ner på sitt rum med arga ögon
dom matchar hennes svarta fluffiga hår.
Hennes hälar trampar i trappen först
sen kommer tårna
stampandet hörs över hela huset.
Jag tycker inte om när syster är ledsen
tycker verkligen inte om när hennes mun vrålar.
Höga ljud rubbar min balans
skrikande röster knuffar bort mig helt
från plattformen som svingar rätt bra ändå.
Är för liten för att förstå
varför
Är för liten för att förstå
hur.
När dörren till hennes rum smäller och när
stereon dunkar ut tonårskänslor
genom springan mellan dörr och golv
hämtar jag mjukisdjur
i alla former, alla färger
Jag kastar alla nallar jag äger
ner för trappen som leder till hennes rum
Tror att allt blir bra när hon får se att
det ligger ett hav av mjuka djur på golvet.
Det är mitt sätt att trösta
Jag är för liten för att förstå
hur
försöker i alla fall.

Mathilda

Vi sprang barfota på daggfuktigt gräs
plockade färskpotatis ur landet
badade vid klipporna
målade stenar i blå färg
plockade vita, lila och rosa lupiner.
Vi fångade grodyngel vid vassen
slog ihjäl en gädda med en paddel.
Vi var rädd för björnar när det var mörkt
rädd att ormar skulle bita oss i rumpan när vi gick på dass.
Vi låg under stickiga filtar   lyssnade på elden som sprakade i spisen.
Vi satt nakna på gräsmattan och åt makaroner ur rosa skålar.

Exploderar

Detonerar, exploderar, möblerar ögonen till två svarta hål
som bara GAPAR och orden   dom går från tystnad till
verbalt krig när det bara blixtrar i takt med pulsen.

Håll käften nu Sophie!

Jag tänker låtsasfällor över munnen som ska hindra rösten
från att prata men ljuden   dom hittar vägar och smiter
genom hålen jag aldrig såg.

Nu går det åt helvete.

Röda knogar blir till vita och det forsar av pirrande, rivande< br /> nerver som tävlar om att komma ut som ARGAST
som slag som skrik som hat   utan att jag egentligen vill.

Klumpar av klister och var

Klistriga varma klibbklumpar
att koka honung, doppa ner en sked
försöka få bort kladdsmeten
utan vatten och det svider   som att
pressa rakblad i redan öppna sår
se det gapa skrika och läka
utan plåster
Kvalmiga kväljande kvävandningar
att känna skräck och äckelstank
i ovädrat rum med låsta dörrar och vilja fly
utan fönster    
Tryckande från dunkande, bultande
baskaggar med den argaste takten som finns fast
utan instrument och det känns
som nålar i blicken
när dom säger att dom vet vad jag menar, ni vet
:dom utan ångest.

När karusellerna vaknar

Fixade inte att stå på egna ben
Jag klippte av mig håret, färgade allt svart
luggen blev rosa och skulle visa att jag hade liv kvar
Tappade kontrollen i lila lägenhet
hade monster bakom väggen
Med bruna fingertoppar formade jag och haschet en värld
utan farliga samhällsfigurer   utan vanföreställningar
Jag var insvept i allt
Tittade till och med på GOLF med pappa en eller kanske
tretton dagar innan julafton.
Jag tyckte att allt gick an
så länge röken var mitt täcke och rummet krympte hjärnan.

Pappas fina volvo kunde inte avslöja
att familjen var ganska trasig
att BUP var stället vi var på väg till
en dag i veckan
En dag i veckan satt mamma, pappa och jag som frågetecken
Ingen visste vad felet var men
pappa sa att mina ögon inte glittrade längre
Mina ögon glittrade i rödmatt ton
:det var en färg som ingen kunde se   förutom flummarna
Vi såg stjärnor i taket
hemliga färger
vår gemenskap!
Vi såg dom som helst ville hänga sig
blandningar som DÖDADE våra vänner
psykoser som förändrade liv
Vi pratade aldrig om det   vi låtsades som ingenting

I kallt rum på BUP med gula galna färger bad vi
läkare, sköterska, kurator, psykolog
om att hitta felet på mig
orsaken till ilskan, myrorna, tankarna, bedövningen
vi bad om en utredning för diagnosen som stämde in
:ADHD

MEN   ingen lyssnade på oss!
Jag blev bara
halvtidssjukskriven
matad med sömnpiller
som blev som lösviktsgodis   som blev till självmordsvapen
Hela havet stormade när jag kröp
hela vägen till toan
hela vägen tillbaka
Jag sov i 24 timmar
Sen var karusellerna igång
Igen.

Self Help

Väver egna drömmar i Stesolidtakt
ögonen flyter på ett långsamt glädjehav
Dom säger att jag är här för att bli frisk
men det är ingen sjukdom
:bara ett DUMT jävla val!
Jag finns bara just nu
mina tankar tänker inte längre
har tryckt på verklighetens stoppknapp
jag är patient under knarkarnas tak.
Här finns ingen tillit   bara till medicinskåpet
som älskar oss fyra gånger om dagen.
Vi får inte ge upp, men vi tror att äkta vänskap
är när polarna ger oss gratis amfetamin när vi kommit hem
Tänk om vi kunde se alla felen
kliva in och sätta stopp
säga ”du kan dra åt helvete!”
utan att ångra det sen.
Korridorens andedräkt ligger som ett tung täcke
stinker gammal sko och kaffe när jag
drar fingrarna längst dörrarna som har ramar
som med blå tushpenna formar namnen
på dom som ingen vågar se
:Jenny, Emil, Sophie, Jimmy, Jorma
bara bokstäver som råkade bli ett namn
som råkade glömmas bort   med flit.
Medicinen manipulerar
viskar sidenlena ord: stanna kvar i det här.
Ingen har någonsin bett mig att stanna
så jag gör det   skriver ut mig
river ut verkliga känslor ur kroppen
kliver ut i världen som jag tror är så vacker
under berusning.    
Tänk om jag kunde se alla felen.

2c-b

Framstupa med huvudet över bordet
har särade ben och rött sugrör i näsan.
Jag fastnar
famlar förvirrat i tresekunderpsykos
jag vaknar
snortar i mig skiten och slår hjärnan i väggen.
En orkan i mitt huvud förvränger, förtränger
förlänger nuets magi till evigheten
spränger bort det som var
till frätande atomer som försvinner i framtiden
Slitz modeller vibrerar
dom pulserar i blått skimmer
När rummet andas mitt liv
är jag förlorad i fingrarnas rörelser som formar
spår i luften som följer livets vägar till friheten.
Jag är ingenstans
Jag är överallt
Jag är i rymden och pusslar
Flyger genom svarta hål som blir lugnet inuti
Dyker med stjärnor som ramlar ner från himmelen
Jag får önska mig precis vad jag vill hela tiden

Hittar mig själv i tvättkorgen har världens längsta ögonfransar till
glansig plastig hy som säger att jag just var i Afrika.

Första dagen i resten av mitt liv

Fosterställning mot kallt golv i hallen
Tungan sladdar omkull när jag pratar
Har gula tänder
flottigt hår
har glömt bort hur man lever
Mina ögon ser konturer
av mammas röda jacka
Mina öron hör ord
som formar meningen
”Du får inte komma hem till oss om du inte blir ren”
Jag krälar omkring på golvet
simmar bland tusen minnen
mammas fötter.
Som ett vansinnigt farväl
hugger heroinet i mina lår
:det vill inte lämna min kropp
det vill stanna kvar för evigt.
Jag gråter.
Men mitt i allt kaos
fattar jag det största beslutet jag har tagit.
Jag är färdig med drogerna.

Dagen D

Genom hela livet har jag
balanserat på skakig mark
skrikit mig tom på ilska.
Jag har sökt efter svar i vänner
i droger
i kärlek
i shopping.
Jag trodde svaret låg där.
Letade ständigt efter spänning
efter något nytt
jag förstod aldrig varför.
Att Dagen Diagnos kom
förändrade mitt liv
Tre bokstäver förklarade allt, ADD.
Att få facit i handen
är det bästa som har hänt mig.
Nu kan jag äntligen blomstra ut
med rätt hjälp.
Nu kan jag äntligen visa vad som finns
här, inuti.





Civilstånd: Gift

Låg på gräsmassa med nakna fötter i luften
kände inte en käft och var ARTON mil hemifrån.
Jag som hatade att resa bort till okänd plats
men här ville livet att jag
skulle vara
skulle se
skulle skapa
skulle känna.
Pulsen pumpade, retade bort aptiten
kvar fanns orden och jag.
Dom bara trillade, halkade
snubblade
drogs ner i mitt glödande huvud helt hejdlöst
Jag kunde för första gången
hitta ord för det jag inte kunde beskriva
ord för det jag ville säga
dom bara kom, orden.
Jag skrev mitt långfinger snarare lila än röd
och det värkte, FAN vad det värkte!
Och FAN vad dom andra pratade
men jag ringde aldrig till mamma och sa att
”vilka jävla idioter det är här nu får du hämta mig!”
för jag trivdes.
Glöden blev eld och långfingret blev svart
Det gjorde ingenting
För när femtio öron lyssnade
på vad jag hade fått ner på en vecka
i kollegieblock med töntig framsida grät vi   tillsammans.
Orden blev elden som skriver när min mun inte kan tala.

Stark saft

Nu händer det, vänder det.
Kommer paniken som
:det brinner i grannhuset, hon har en spik i foten och FAN!
nu har pappa ställt till det igen!
Det finns inte längre några tältsängar att hoppa upp i för att visa att
du är mitt liv
Inga rosa plastskålar kan forma rädslan om att
jag kanske har tappat dig på vägen
Jag vill rädda dig ur den blödande smärtan du känner
Kunna få plats i världen av betong som finns i ditt huvud
men det är för trångt
Minns du lyckan i att hitta vitsippor?
Att se dem skina upp i Gittans skog?
Jag var alltid för rastlös för att plocka klart men du
stod ut med mina myror
Du sa ”Kom Sophie vi gör någonting annat istället”
Och vi kanske klättrade i stora träd och drack saft som du tyckte var för stark
Men det spelar ingen roll, för jag borde ha stannat kvar med dig och blommorna
Borde ha uppskattat allt du gjorde
Tanken om att det kanske är försent har etsat sig fast som illaluktande kärringparfym
och det går inte bort förens du
Sluter dina ögon
Tänker tillbaks
Hör sången i ditt huvud
Tre fina fåglar satt i gren, en ramla ner
Och fyller i resten

Hjärnbrus

När världen vaknade stod min tid stilla
Jag skyddade ögonen med neddragna persienner
Tryckte på verklighetens stoppknapp
Och glömde allt runt omkring

Jag vaknade alltid upp så där
Från psykoser, mardrömmar och
prinsessmående
Jag vaknade alltid upp så där
På morgonen, i skolbänken, i andras
soffor och under köksfläktar
Jag vaknade alltid upp så där
När röken var slut, kartorna var tomma
och när det bara fanns hjärnbrus kvar
i min skalle
Jag vaknade alltid upp så där
Med fejkat leende, lögner och
blåmärken i mitt hjärta

Ni brukade följa med i karusellen
Brukade följa med i min berg och dalbana
Ni visste att det skulle svänga
Visste att det skulle göra ont
Men ni släppte aldrig taget
Släppte aldrig hoppet

När jag vaknar upp från kaoset
Vaknar upp från mitt förra liv
Ångrar jag inget
Ångrar ingenting

Bokstavsbarn

Som en virvelvind.  Skenade genom huset med gul fladdrande klänning skrek
VAD SKA VI GÖRA   och mamma fick aldrig en lugn stund så hon
blev rätt trött på att alltid stå upp som en stålstark supermamma
och när hon för en gångs skull somnade, av stress i sovrummet från
stormande sattyg slutade suset skriket OCH surret i hennes öron.

Men som det rastlösa barn jag var, gick det inte att   klara av
att vara   ensam kvar så jag hällde iskallt vatten i hennes öra.

Jag var överallt, klättrade i bokhyllor kastade nycklar i sjön och
la mig i stora vattenpölar bara för att se om jag kunde flyta
Och det kunde jag.
Med röda galonbyxor går allt
men det gick inte att förklara för de vuxna som femåring

Så jag förklarade för mig själv att lampan minsann höll när jag
kastade mig handlöst från sängkanten och tog tag i skärmen.

På kalas och besök hos andra ville jag alltid åka hem
Myrorna flyttade in i mina vener, trivdes jävligt bra i min kropp men jag hatade dem.
Skakade, sökte med blicken efter något som rörde sig
och den enda som rörde sig för mig var mamma.
”Kan vi inte åka nu?” med oro i rösten och mamma visste att det skulle bli problem så vi åkte.

”Bortskämd, bortskämd bortskämd. UNGEN ÄR BORTSKÄMD.
Sluta gör som hon säger så ska du se att det ordnar sig”

Och tänk att det ordnade sig.
tjugo
år
försent

Nu har vinden saktat ned och mamma har fått lugn.
Med röda galonbyxor går allt