.

Fråga: Hur började din skit, och varför?

Svar: Jag har alltid varit en adrenalinsökare, en person som vill åt allt på en gång. Jag har velat vara i alla sinnesstämmningar, hitta spänning, exprimentera och känna att jag lever på gränsen. Jag har alltid tyckt om det förbjudna, det som sker i bakgrunden. Jag ska inte sticka under stolen med att jag inte tyckte att det var häftigt med droger; det tyckte jag. I högstadiet tyckte jag att det var as häftigt! Att komma längre och längre in i drogkretsar var ett rent äventyr. Jag älskade känslan av att ta drogerna och jag älskade känslan av att vara annorlunda. Dock visste jag inte konsekvenserna av det hela.
På högstadiet hängde jag med "fel" kompisar. Vi skolkade, boffade tändargas på skolgården, bytte efedrinpiller till varandra i korridoren och började tids nog att röka hasch. Första gången jag rökte en spliff gick jag i sjuan.
Jag tyckte om att ramla ner i ett obegränsat känsloläge, jag kände att jag passade in. Egentligen var jag så osäker och så rädd för alla människor. Visste inte hur jag skulle bete mig i sociala situationer; 'vad ska jag säga när han sa så? Hur menar dom med det? Vill hon att jag ska gå? Var det ett skämt?' Osv. Jag kände mig som en alien. När drogerna kom in i bilden var det som att dom hjälpte mig att bli en människa. Jag och polarna blev ett fullständigt pussel istället för ett med borttappade bitar. Vi hamnade på samma nivå, vi fick en gemenskap, vi kände samma känslor och när vi log åt varandra i klassrummet kom den häftiga känslan om att det bara var vi som visste att leendet handlade om droger.
Jag fick svår social fobi i 8:an och kunde inte vistas i affärer ensam. Mamma fick gå max en meter ifrån mig, gick hon längre fick jag panik. Jag kunde inte köpa godis i skolkafeterian. Jag kunde inte knappt stå i matsalskön. Jag trodde att alla skulle skratta åt mig. (Vilket många egentligen gjorde då jag blev mobbad i högstadiet, det gick dock över, kanske var det pga mitt nya kompisgäng) Den sociala fobin gjorde att jag ville droga mig mer.

Allt eskalerade när jag, tro det eller ej, pga tandläkaren. (1:an på+ gymnasiet)
Jag har vansinnig skräck för tandläkare och jag fick problem med en tand som var tvungen att rotfyllas. Jag var så rädd att jag fick stesolid som lugnande innan behandlingen, 40 mg(!!) Det är mycket för en person med noll tolerans. Mamma fick nästan bära hem mig efter besöket. Kände mig så jävla skön i kroppen, ingenting spelade någon roll, skulle ha kunnat klätt av mig naken och sjunga nationalsången på stan; allt kändes så jävla bra!
Det visade sig att tanden inte blev klar efter första gången och det hela slutade med att jag fick gå 5 ggr till en gång i veckan och vid varje tillfälle fick jag 40 mg stess. När allt var över med tandläkaren var min kropp inställd på dom där pillrena. Fick reda på att det gick att köpa på gatan av polare och så drog karusellen igång.
Benzo, kokain, amfetamin, morfin, heroin, subutex...

Fråga: Hur kom de sig att du kom till en vändpunkt?

Svar: Den sista veckan som aktiv i drogmissbruket var helt förjävlig. Jag blev inlagd på sjukhus pga smärtor i magen och allt var upp och ner. Snöade fast i en kvart på stan och fick hem Kråkan därifrån (Hon var min första vändpunkt, jag kände att jag inte kunde svika henne, jag kände mig behövd och jag kände att jag betydde något) Jag höll på att ta tramadolöverdos hemma och var så väck av rohypnol att jag krälade på golvet en dag när mamma ringde på dörren. Jag grät och hon sa "du får inte komma hem till oss förens du är ren" Och det tog mer än någonting annat. Det gjorde så jävla ont även fast jag var helt bedövad. Jag var så rädd. Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan mina föräldrar. Dom har varit mitt allt; DET var min andra vändpunkt.
Min tredje och sista vändpunkt var den 5 februari 2008. Dagen då jag blev drogfri. Två polare hade gjort ett väpnat rån och jag blev av vissa orsaker inblandad i detta. Då kände jag att det fick vara nog. Det hade gått för långt. Jag ville inte vara kvar i skiten längre. Det mamma sagt hade etsat sig fast i huvudet på mig, jag fixade inte att vara väck inför Kråkans stora vackra ögon, jag vågade inte flyta bort från verkligheten i och med rånet, rättegången osv. Jag förstod hur illa jag gjort alla i min närhet, min familj, mina drogfria gamla vänner och MIG själv.

Jag och dom två kompisarna rökte roppar under min köksfläkt den 5:e feb och sedan dess har jag varit drogfri.