Knarket var MIN avslappning
Knarket var min avslappning. Fan så skönt det var!
Egentligen vill jag inget annat än att ligga i soffan med subkliande kropp och med den där underbara känslan över hela kroppen, gå och spy lite då och då och nodda bort hela dagarna. Jag blev av med alla myror när jag levde så där. Blev av med myrorna och hjärnbruset av knarket. Jag saknar det! Jag saknar sub! Jag saknar benzo! Jag saknar tjack! Jag saknar morfin! Jag saknar heroin!
Känns bara så svårt att någon ska försöka få mig att slappna av när jag jämför med drogerna som gav med allt det underbara, men också det största helvetet i mitt liv.
Med detta menar jag inte att jag är på väg att ta ett återfall, det finns inte. Det går inte. Det är inte ens en möjlighet för mig. Jag kommer aldrig någonsin att röra en drog igen förutom alkohol (som jag knappt dricker). Gör jag det förlorar jag allt. Men ibland blir jag så jävla frestad och sugen.
Jag ska i alla fall ge sjukgymnasten en chans, en jävligt stor chans. För jag vill så gärna kunna slappna av. Jag ska komma dit med öppet sinne och låta han mixtra med kroppen min.
Nykter, hög, full och dum.
Inne på Kharma fick jag flashbacks från tiden då jag jobbade där; var vimmelbildsfotograf och knarkade samtidigt som ett as. Drog linor på toaletterna, slog en stackars tjej i skallen med vita knytnävar bara för att jag tyckte att hon stod i vägen, jag spydde, vinglade yrade och härjade på, la ut suddiga bilder på sidan där bilderna skulle upp, ibland blev dom blå pga fel inställning och för yrt huvud.... Jag förstår verkligen inte hur jag fick behålla jobbet. Att inte någon reagerade på mitt beteende??
Nåja.
Det smärtar och lättar
Jag minns när jag var 19 år. Det var sommar och L bodde några hus ifrån mig. Vi gick på subutex, tuggade xanor och köpte stesolid av Ago som nu är död. En dag var L hemma hos sig, hennes mamma hittade en sub 8:a i hennes väska, hon ljög för hennes mamma och skyllde på att det var min tablett. L ringde till mig och berättade att hon hade sagt det, jag blev så jävla förbannad på att min bästa vän anklagade mig utan att jag hade gjort något! Jag skrek åt henne i telefonen och L berättade att hennes mamma hade slängt ut tabletten genom fönstret när hon körde bil. Senare samma dag blev vi vänner igen och gick tillsammans till platsen där tabletten skulle ligga. Vi blev så lyckliga när vi fann den i det ihopsmälta cigarettplasten på vägen. För att gottgöra vad som hade hänt delade vi på tabletten och snortade i oss en varsin lina direkt när vi kom hem. Vi pratade aldrig mer om den dagen.
En bekant till mig berättade idag att L har varit till en läkare angående sin Hepatit C. Läkaren berättade att viruset höll på att gå över och hon kommer bli fullt frisk. Det känns bra. Jag är glad att hon blir fri från Hepatiten.. Men det gör ont att hon inte berättar något för mig längre. Jag tror att det var 1½/2 år sedan vi träffades sist..
Samma bekanta som berättade om L påminde mig om en dag vid jul 07-08. Han har aldrig hållt på med droger och var vid det tillfället väldigt kär i L och dom dejtade. Jag var hög på subutex, L jag och han tittade på Brokeback Mountain och jag hade tagit för mycket sub och rätt var det var sprang jag in på toan och panikspydde.
"Kom på när jag var hos dig. När du helt spontant sprang på toa och spydde. Du kom ut och såg helt förvånad ut. Jag visste inte riktigt vad det handlade om, jag tänkte inte så mycket. Jag var förblindad av att jag fick vara med tjejen jag tyckte om"
Det både smärtar och lättar att få höra sånt här. Smärtar pga att jag var så... lost. Lättar pga att jag har kommit ur det.
Jag vann mot skiten.
Flöddersnöre
Jag såg på en dokumentär på ettan i söndags som handlade om låsta psykavdelningar. Kände direkt hur bröstet blossade upp och stänkte ångestäckel över mig. Jag fick upp så många minnen från 2007 då jag åkte in och ut på psyk i Gävle några gånger, jag var så liten och rädd! Knarrig äcklig säng, gula väggar, tunna täcken, äcklig mat (jag åt ingenting) vidriga rökrum.. Samtidigt som det var konstigt att se dokumentären så var den väldigt bra. Jag kände igen mig mycket i tjejen som hade bipolär/adhd. Jag önskar att alla psykavdelningar kunde rustas upp, med mer färger och personliga saker. Jag tror att man skulle känna sig mer trygg då.
Titta hur jag såg ut förresten, på bilden. Det var i samband med någon inläggning och jag var så flöddrad att jag dregglade.
När ilskan har lagt sig
Kroppen trivs efter bastu och het dusch: det känns nästan i lederna som att jag har tagit sub. Subsubsub.. jag brukade alltid omkring med rött eller gult avklippt sugrör och en påse med rakblad och subutextablett i strumpan, redo för att alltid kunna smita in på toan och förvandla kroppen till njutning. Nu är det 2 år senare och jag nöjer mig med finsk tradition och vatten mot kroppen, låt mig skratta:)
Jag är ganska så väldigt bra, vet ni väl!
För längesedan
Jag åkte förbi L gamla lägenhet idag, tittade upp mot dörren och fönstren hon bodde bakom. Kände bara en sak: undrar hur hon mår? På riktigt, där inuti.
Jag och L upplevde ett helt liv tillsammans på en snabbspolad nivå, det är klart att jag ibland famlar i mörkret och undrar över henne. Min magkänsla säger att hon är så otroligt splittrad, men det är ingenting jag kan göra något åt. Jag kunde inte göra någonting åt sprutan i armen och jag kan inte göra någonting åt hepatit c och idiotvänner heller. Jag får fortsätta hoppas på att det en dag blir bättre och att hon finner något som ger istället för tar.
