.

Jag brukar inte gråta på skolavslutningar. Jag brukar inte ens gå på skolavslutningar.
Idag var jag både gråtandes och närvarande. Det förvånar mig själv.

Det känns inte bra att sluta på skrivarlinjen. Det känns inte bra att skiljas från alla vänner i klassen som genom detta år har delat alla mina djupa, knasiga och personliga tankar som sedan har runnit ner över tangeterna och vidare ut på papper. Dessa klasskompisar har kommit mig väldigt nära inpå livet och jag har för första gången i mitt liv känt mig hemma i ett klassrum. Jag har för första gången känt längtan inför en skoldag, inför att träffa klasskompisar. Det känns inte bra att jag aldrig mer kommer få sitta i skrivarstugan, att jag aldrig mer kommer få berätta hur jag mår på en "runda", att aldrig mer få ha textrespons med just denna klass, att aldrig mer få lyssna på deras egna unika texter. Det känns inte bra! Jag vill ha mer! Hans, Helene och Nica; våra underbara lärare: gör ett undantag och kicka alla som ska gå på linjen i höst och låt oss gå om ett år!