FÖRRESTEN!
Antologin
Det brinner lite i knutarna kan man säga. Deadline för antologins omslag är på måndag och jag har inte fått de rätta måtten än, dessutom ska jag försöka hinna photoshopa bilder på alla i klassen tills deadline, fick reda på det idag. Jag hoppas verkligen att jag hinner för det vore snyggt att ha med porträtt, men jag kan inte lova något.
Om jag ska hinna göra omslag och alla bilder så måste jag skippa att jobba med projektet. Brinner upp om jag ska försöka hinna med det också. Ibland måste man prioritera.
Omslaget kommer förresten bli skitsnyggt om ni undrar;)
Kreativ
Det gick jätte bra att läsa dikten, Tommi filmade allt så imorgon lägger jag upp klippet här på bloggen, spännande va?:)
Jag ska nog gå upp och lägga mig i hästenssängen och smula med ostkrokarna.. är faktiskt skittrött med all rätt!
Imorgon blir det ett djupdyk in i skrivandet och som avrundning tar jag mig an det sista på min Jimi Hendrixtavla: gud så kreativ jag är!
Godnatt kära proppvänner.
100 års jubileum
Ligger i sängen och är ivrig inför vad Jacob ska ha på sig för kläder i straffet då han ska cykla i Sthlms rusningstrafik. Josefin ska bestämma klädsel, kan bli vad som helst.
Idag är det 100års jubileum på min skola, dvs mycket folk och rörelse hela dagen. Ikväll runt 18.30 står jag på scenen och läser Lugnet Inuti för alla. Det blir jag Bella Johanna Annica och Wendela, vi kommer matcha varandra skit bra! Jag är nervös men det kommer bli riktigt roligt.
Omslaget och titeln inför antologin är nu spikad och alla var nöjd över titeln så det känns skönt! Visade ett smakprov på omslaget för Bella och hon sa "woow" så, det här känns bra:)
Ikväll åker jag till mamma och pappas hus, dom är i Cypern och jag ska vara kattvakt, åker hem på måndag.
Antologin knuffas med hjärnan
Har plockat i hela lägenheten nu på kvällen och lyckats hitta plats för mina målarsaker och väskor som stått framme och sett ut som skit i FEMHUNDRA ÅR SNART! Imorgon ska jag gå ner till förrådet med sakerna som jag var tvungen att ta bort för att sakerna skulle få plats i lådan. Såhäräre, SÅHÄRÄRE O BO TRÅNGT.
Ska äta lunch hos min finfina mormor med min finfina kusin imorgon, sen kommer en mäklare och ska hjälpa oss bli av med den här råtthålan.
Tommi och jag ska fira vår årsdag imorgon med en hembakad tårta med ett ljus på, vi är nog sötast(FEL: vi ÄR sötast)
Hoppas Bear Gryllz förgyller min natt. Godnatt!
Diktbomb
Jag bjuder på två dikter från min diktsamling "Myrornas Krig"
Lugnet inuti
Här inne är jag trygg
Med mammas hjärtslag som soundtrack och jag behöver inte
brinna upp psykiskt över vad dom där ute tänker och inte tänker om mig.
Mammas andetag andas mitt liv av varje
inhalering, exhalering och jag överlever
allt, här inne är jag trygg.
Behöver inte välja, bestämma eller
tänka redan tänkta tankar och sedan repetera det som
annars är så jobbigt det som gör mig k a l l s v e t t i g
Måste inte förklara eller försöka göra mig förstådd för människor som
inte fattar ett jävla skit ändå!
Här inne sparkar jag så hårt att mamma kan ta tag i min fot genom huden utanpå men
det är tillfredställande och vad förväntar ni er av ett barn som är rastlöst?
Jag vill stanna kvar här inne, både för er och för min skull.
Om du släpper ut mig nu så dröjer det 20 år innan allt är okej.
Men här inne är det sidenlena slöjor som speglar mig som slingrar sig som
snuddar mig stillsamt och som sedan seglar vidare men som
alltid stannar kvar, det är bäst med världen inuti
Så låt mig stanna kvar bland dina öronvackra hjärtslag
Bland rytmen över två liv som formar takten till ett
bland den svallande, böljande mjukheten av lugn
Av lugnet inuti.
Self Help
Väver egna drömmar i Stesolidtakt
ögonen flyter på ett långsamt glädjehav
Dom säger att jag är här för att bli frisk
men det är ingen sjukdom
:bara ett DUMT jävla val!
Jag finns bara just nu
mina tankar tänker inte längre
har tryckt på verklighetens stoppknapp
jag är patient under knarkarnas tak.
Här finns ingen tillit bara till medicinskåpet
som älskar oss fyra gånger om dagen.
Vi får inte ge upp, men vi tror att äkta vänskap
är när polarna ger oss gratis amfetamin när vi kommit hem
Tänk om vi kunde se alla felen
kliva in och sätta stopp
säga ”du kan dra åt helvete!”
utan att ångra det sen.
Korridorens andedräkt ligger som ett tung täcke
stinker gammal sko och kaffe när jag
drar fingrarna längst dörrarna som har ramar
som med blå tushpenna formar namnen
på dom som ingen vågar se
:Jenny, Emil, Sophie, Jimmy, Jorma
bara bokstäver som råkade bli ett namn
som råkade glömmas bort med flit.
Medicinen manipulerar
viskar sidenlena ord: stanna kvar i det här.
Ingen har någonsin bett mig att stanna
så jag gör det skriver ut mig
river ut verkliga känslor ur kroppen
kliver ut i världen som jag tror är så vacker
under berusning.
Tänk om jag kunde se alla felen.
Förslag?
Tjäran
Smutsen kom in så. Genom munnen. Nu sipprar det och bildas salivbubblor mellan tänderna när Lisa snabbt suger i sig resterna. Tungan som är täckt av rostfärgad beläggning slickar i sig den brunröda kroppsvätskan. Den ligger blandad med hudbitar i mungiporna och på den vänstra kinden. Dregglet blänker och speglar rummets jordiga väggar. Vissa hudbitar är inlindade i tunna hinnor som glider som på såpa i munnen. Det kittlar när de stryker förbi och träffar henne i gommen. Sörjan tränger sig ner i strupen, pressar sig förbi annat slem och hittar tomma vägar att rinna i. När hon sväljer bildas långa sega strängar av slemmet som fastnar i halsen och täpper igen näsgången.
Lisa får svårt att andas. Magen kniper ihop i kraftiga kramper som om kroppen gör sig redo för att kräkas. Hennes främre fotsulor och tår balanserar kroppen där hon sitter på huk med brett särade ben, precis som ett odjur. Det blonda långa flickhåret hänger i smala stripor och ligger svettigt utspritt över pannan. Mellan några strån i luggen lyser två klarblåa ögon.
Hon öppnar munnen. Spasmerna i magen fortsätter medan hennes spretiga stela fingrar letar sig upp mot hårfästet. Med ett hårt och bestämt grepp sliter hon loss två hårtussar, en i varje hand, sen kommer skriket. Ett vasst, ilande ljud som sjunger ut sitt vansinne i ett enfaldigt tonläge. Lisa rör sig inte. Händerna har låst sig i en skrämmande position runt hennes huvud och det avslitna håret har nu fallit ner på golvet. Skriket övergår till ett harklande och spottande läte. Hennes ansikte färgas blått och hon skakar okontrollerat.
Ur munnen gurglar hon ut gamla råttrester. Den vita skummande saliven gör det svårt att urskilja kadavren som kommer upp. Det dryper av äckel ner på golvet som sprider en stor pöl över hennes hårtussar. I ryckiga rörelser förflyttar hon sin högra hand och pressar ner den mot den orangea hinken som om hon kände smärta, men hon Det gick som på autoHon är glad hela tiden. Allra helst när kväljningarna drar med sig små benbitar upp från magsäcken. Hon låter bitarna stanna kvar i munnen, leker med tungan tills dom placerar sig mellan tänderna. Det knastrar när hon tuggar och hennes ansiktsuttryck blir lyckligare för varje knaster. Kroppen sjunker ihop under små intervaller som om någon tömt henne på luft, sen tittar hon med rådjurslugna ögon på de små avbitna stråna som simmar omkring där nere, i pölen av lik och smuts. Ögonen himlar av njutning, hennes andetag är trötta och trots den utsmetade rostsörjan syns hennes smilgropar.
Dörren till jordkällaren öppnar sig med ett högt gnissel. Ner från stentrappan kommer psykets överläkare. Han har ena handen i samma ficka som en bläckpenna sticker upp ur. Hon sitter kvar i samma djurliknande position och gräver ut det som finns kvar i munnen med tungan, spottar ut det försiktigt i sänkan mellan tummen och pekfingret i den knutna handen. Sen drar hon av kletet mot det mjuka rosa tyget. Hon gillar inte rosa.
”Det är älvor under sängen” säger hon och stirrar på sörjan med råttkadaver på golvet.
”Vad fint, det är väl fint” han ler nästan när han säger det. Hans ögon är tunga, lite röda.
”Nej. Varför är du så trött pappa?” hon ser rakt mot honom nu, med frågande stirrig blick.
”Det är ingenting där, jag har ju kollat Lisa.” Han svarar snabbt och orden kommer tätt efter varandra. Lisa vet att pappa är för grov för att se dom, han förstår inte deras sätt när han har den vita rocken på sig.
Läkaren sträcker sin hand efter Lisas men hon kan inte släppa taget om hinken som hon krampaktigt håller i. Hon sträcker istället ut sin andra hand som är dränkt i dreggel och råttskinn. Läkaren tvekar inte utan tar ett bestämt grepp om hennes hand, sen halar han upp henne, men Lisas ben viker sig. Han sätter sig bredvid henne på golvet, känner lukten av en bitter och sötsur stank, men han bryr sig inte om det.
”Vart tog älvorna vägen Lisa?” läkarens röst är stabil och vänlig. Lisas fingrar drar ihop sig och hamnar i stela spretiga positioner igen. Hennes röst skakar och varierar mellan höga och låga vokaler.
”Ibland hördes de bara och nu när ljuset var tänt gömde de sig såklart. I skuggan längst in vid väggen”
Tejp över käften
Projekt projekt projekt.. Alla i klassen vet vad dom ska göra på vårt slutprojekt. Vi skulle ha bestämt oss för det igår kl 21.00. Vi skulle ha bestämt oss idag. JAG skulle ha bestämt mig. Men jag har inte bestämt någonting. Det enda jag vet är att jag vill utveckla min äckeltext om råtttjejen men jag vet inte alls hur. Jag har så jävla svårt för att påbörja någonting. I skolan fick jag tipset att bara börja och se vart det leder någonstans. Undrar bara hur FAN jag ska kunna börja när det är just den biten jag har svårt för?! Jag suddar bort allt som sades idag och tar hjälp av mitt boendestöd på torsdag istället, hon hade tydligen jobbat mycket med skriverier och med henne får jag i alla fall sitta i lugn och ro och prata och bolla idéer utan att känna mig dum. För så kände jag mig idag: dum och lat och oengagerad. Men jag är INTE det. Jag behöver en spark i arslet bara, en liten hjälp i början. Men sånt går inte att förklara..
Äckeltexten
Detta är stycket jag valde:
”Smutsen kom in så. Genom munnen. Nu simmar små avbitna strån omkring där inne. Hon försöker gräva ut dem med tungan och spotta ut dem försiktigt i sänkan mellan tummen och pekfingret i den knutna handen. Sen drar hon av dem mot det mjuka rosa tyget. Hon gillar inte rosa.
”Det är älvor under sängen” säger hon och stirrar på spottet på mattan.
”Vad fint, det är väl fint” han ler nästan när han säger det. Hans ögon är tunga, lite röda.
”Nej. Varför är du så trött pappa?” hon ser rakt mot honom nu.
”Det är ingenting där, jag har ju kollat Lisa.” Han svarar snabbt och orden kommer tätt efter varandra. Pappa är för grov för att se dem. Han förstår inte deras sätt. Ibland hördes de bara och nu när ljuset var tänt gömde de sig såklart. I skuggan längst in vid väggen”
Här är min uttöjning:
Tjäran
Smutsen kom in så. Genom munnen. Nu sipprar det och bildas salivbubblor mellan tänderna när Lisa snabbt suger i sig resterna. Tungan som är täckt av rostfärgad beläggning slickar i sig den brunröda kroppsvätskan. Den ligger blandad med hudbitar i mungiporna och på den vänstra kinden. Dregglet blänker och speglar rummets jordiga väggar. Vissa hudbitar är inlindade i tunna hinnor som glider som på såpa i munnen. Det kittlar när de stryker förbi och träffar henne i gommen. Sörjan tränger sig ner i strupen, pressar sig förbi annat slem och hittar tomma vägar att rinna i. När hon sväljer bildas långa sega strängar av slemmet som fastnar i halsen och täpper igen näsgången.
Lisa får svårt att andas. Magen kniper ihop i kraftiga kramper som om kroppen gör sig redo för att kräkas. Hennes främre fotsulor och tår balanserar kroppen där hon sitter på huk med brett särade ben, precis som ett odjur. Det blonda långa flickhåret hänger i smala stripor och ligger svettigt utspritt över pannan. Mellan några strån i luggen lyser två klarblåa ögon upp rummet som en kontrast och sprider förvirring.
Hon öppnar munnen. Spasmerna i magen fortsätter medan hennes spretiga stela fingrar letar sig upp mot hårfästet. Med ett hårt och bestämt grepp sliter hon loss två hårtussar, en i varje hand, sen kommer skriket. Ett vasst, ilande ljud som sjunger ut sitt vansinne i ett enfaldigt tonläge. Lisa rör sig inte. Händerna har låst sig i en skrämmande position runt hennes huvud och det avslitna håret har nu fallit ner på golvet. Skriket övergår till ett harklande och spottande läte. Hennes ansikte färgas blått och hon skakar okontrollerbart.
Ur munnen gurglar hon ut gamla råttrester. Den vita skummande saliven gör det svårt att urskilja kadavren som kommer upp. Det dryper av äckel ner på golvet som sprider en stor pöl över hennes hårtussar. I ryckiga rörelser förflyttar hon sin högra hand och pressar ner den mot den orangea hinken som om hon kände smärta, men hon är glad hela tiden. Allra helst när kväljningarna drar med sig små benbitar upp från magsäcken. Hon låter bitarna stanna kvar i munnen, leker med tungan tills dom placerar sig mellan tänderna. Det knastrar när hon tuggar och hennes ansiktsuttryck blir lyckligare för varje knaster. Kroppen sjunker ihop under små intervaller som om någon tömt henne på luft, sen tittar hon med rådjurslugna ögon på de små avbitna stråna som simmar omkring där nere, i pölen av lik och smuts. Ögonen himlar av njutning, hennes andetag är trötta och trots den utsmetade rostsörjan syns hennes smilgropar.
Dörren till jordkällaren öppnar sig med ett högt gnissel. Ner från stentrappan kommer psykets överläkare. Han har ena handen i samma ficka som en bläckpenna sticker upp ur. Lisa ser ingen läkare, hon ser sin pappa. Hon sitter kvar i samma djurliknande position och gräver ut det som finns kvar i munnen med tungan, spottar ut det försiktigt i sänkan mellan tummen och pekfingret i den knutna handen. Sen drar hon av kletet mot det mjuka rosa tyget. Hon gillar inte rosa.
”Det är älvor under sängen” säger hon och stirrar på sörjan med råttkadaver på golvet.
”Vad fint, det är väl fint” han ler nästan när han säger det. Hans ögon är tunga, lite röda.
”Nej. Varför är du så trött pappa?” hon ser rakt mot honom nu, med frågande stirrig blick.
”Det är ingenting där, jag har ju kollat Lisa.” Han svarar snabbt och orden kommer tätt efter varandra. Lisa vet att pappa är för grov för att se dom, han förstår inte deras sätt när han har den vita rocken på sig.
Läkaren sträcker sin hand efter Lisas men hon kan inte släppa taget om hinken som hon krampaktigt håller i. Hon sträcker istället ut sin andra hand som är dränkt i dreggel och råttskinn. Läkaren tvekar inte utan tar ett bestämt grepp om hennes hand, sen halar han upp henne, men Lisas ben viker sig. Han sätter sig bredvid henne på golvet, känner lukten av en bitter och sötsur stank, men han bryr sig inte om det.
”Vart tog älvorna vägen Lisa?” läkarens röst är stabil och vänlig. Lisas fingrar drar ihop sig och hamnar i stela spretiga positioner igen. Hennes röst skakar och varierar mellan höga och låga vokaler.
”Ibland hördes de bara och nu när ljuset var tänt gömde de sig såklart. I skuggan längst in vid väggen”
Skolan och skitsnö
Just nu väntar jag på att få mail från min lärare, jag skrev och frågade lite om helgens uppgift eftersom jag inte kan skriva om jag inte förstår uppgiften FULLT UT. Jag måste lämna in uppgiften den här veckan eftersom jag inte har gjort det dom två senaste gångerna. I torsdags i skolan fick vi skriva på en lapp hur vi tyckte att allt kändes osv,sen fick vi lämna in till läraren. Jag skrev och förklarade att jag har jätte svårt för att skriva när jag får en uppgift där ramarna nästan är helt fria. Det svåraste för mig är att påbörja och avsluta något, så när vi får såna diffusa uppgifter vill jag ha mycket hjälp annars sitter jag där igen och låter tiden gå till att fundera istället för att skriva. Jag behöver någon som hjälper mig att starta motorn i såna lägen.
Den här gången förstår jag uppgiften ganska så bra men jag har fortfarande frågor som jag vill ha besvarade innan jag börjar skriva. Jag tror att allt, i grund och botten, handlar om att jag är rädd för att göra fel.
Till Bella: Det blev ingen lägenhet för han vi skulle köpa lägenheten av kunde inte vänta på att vi hittade en köpare eftersom han var tvungen att sälja sin så fort som möjligt, och förra veckan hittade han en ny köpare så.. det blev ingenting.
Tänkte duscha nu.
Klumpar av klister och var
Så här känns det just nu (dikten är skriven av mig, från diktsamlingen Myrornas Krig)
Klumpar av klister och var
Klistriga varma klibbklumpar
att koka honung, doppa ner en sked
försöka få bort kladdsmeten
utan vatten och det svider som att
pressa rakblad i redan öppna sår
se det gapa skrika och läka
utan plåster
Kvalmiga kväljande kvävandningar
att känna skräck och äckelstank
i ovädrat rum med låsta dörrar och vilja fly
utan fönster
Tryckande från dunkande, bultande
baskaggar med den argaste takten som finns fast
utan instrument och det känns
som nålar i blicken
när dom säger att dom vet vad jag menar, ni vet
:dom utan ångest.
