.

Är det verkligen normalt att vara så här dödstrött dagarna ut? Undrar också om det är meningen att jag ska ha sprängande huvudvärk vareviga dag? En sista sak jag undrar är om det är någon annan där ute som känner igen sig i att få yrsel som känns som att sugas baklänges och att pupillerna liksom skakar?
Så här har det varit i någon månad nu. Går jag till vårdcentralen så har jag inget fel, som vanligt. Man får ju inte ens en ordentlig undersökning nu för tiden. Dom kollar reflexer och klämmer lite, frågar och googlar.
Done.

Jag förstår inte meningen med att bara sitta i soffan och inte ha någonting att göra. För det är precis det jag gör nu. Vad ska man göra om dagarna egentligen? Vad gör folk? På dagarna brukar jag ha lite att göra plus dans en gång i veckan men tiden utöver det och mest på kvällarna så sitter jag bara här för vad fan ska jag annars göra? Dessutom så är jag jämt så vansinnigt kvällstrött så jag känner att det är lika bra att gå och lägga sig runt 19. Finner ingen mening i att vara uppe och inte göra någonting. Sover hellre bort min förtvivlan. Lägger mig nu. Gnat

Tänkte göra något så drastiskt som att klicka hem ett öronskydd men ångrade mig när jag såg priset och dom ful färgerna. Nä, rosa och max 500 kr, där har vi en deal. Fan så skönt att sätta på sig sånt. Slippa höra allt oljud som ingen annan hör, bilmotorer, bedrövligt överdjävligt hundskäll från bruden som-någon-som-katten-släpat-in-look-a-like, pipljud från allt möjligt, musklickande, grannar som inte har kunskapen att kunna trycka ner handtaget för att stänga en dörr utan smäller igen skiten utan dess like osvosvosv. Ibland blir jag för trött på alla ljud.

Klockan fortsätter visa samma siffror. Orkar inte bry mig. Men brukar vinka med handen ibland och säga hej till vem det nu är som ställer till med sånt här nummerkalas.

Fan vad bitter jag måste låta. Jag är inte irriterad och ledsen jämt. I helgen var jag på fest hos kusin och där asgarvade vi åt superspelet utan ord. "Ett stort djur som häller vatten över sig. In english" och "grävmaskin på engelska!" varpå svaret var Forest gump. Fantastiskt roligt. Tommi drattade omkull på gården i förrgår när vi skulle gå in. Jag hann dock inte se. Men det var skitkul när han berättade det. Jag gick ju olyckligtvis med ryggen åt.

Klockan fortsätter visa samma siffror. Orkar inte bry mig. Men brukar vinka med handen ibland och säga hej till vem det nu är som ställer till med sånt här nummerkalas.

Fan vad bitter jag måste låta. Jag är inte irriterad och ledsen jämt. I helgen var jag på fest hos kusin och där asgarvade vi åt superspelet utan ord. "Ett stort djur som häller vatten över sig. In english" och "grävmaskin på engelska!" varpå svaret var Forest gump. Fantastiskt roligt. Tommi drattade omkull på gården i förrgår när vi skulle gå in. Jag hann dock inte se. Men det var skitkul när han berättade det. Jag gick ju olyckligtvis med ryggen åt.

Ja jag är här igen. Ni ser inte i syne. Ligger med tuttarna i vädret i sängen. Armen krampar när jag håller i telefonen som jag skriver från eftersom jag har ägnat mina dagar till att slå mig själv. Resultatet blev en decimeter stort blåmärke. Plus några små utstöttingar lite här och där och på den andra armen. Så nu ser jag råttriven och hustrumisshandlad ut. Frågan är vad man kan skylla på om någon frågar, tex imorgon på dansen? Jag kan ju knappast skylla på stången. Har varit med om blåmärken på många ställen men aldrig armarna. Och man får knappast rivsår. Jag kan väl säga att jag hade en förfärlig otur som ramlade omkull i trappen eller på något annat spännande ställe.
Jag fattar att ni tycker att jag är dum i huvudet. Jag får skylla mig själv som gör så här och det är INTE synd om mig men fatta att det bor en skabbräv i mina knytnävar då! Och då vill man inget hellre än att banka bort det vidriga aset och varför inte slå två flugor i en smäll och satsa slagen mot armarna eftersom myrorna bor där. Smart va!

Nu mer fiser jag öppet inför Tommi. Och jag blir så irriterad över grannens fitthundar som skäller non stop om dagarna att jag nästan kissar ner mig. Vi skrev en lapp till white trash bruden som bor med dom små jävlarna och taladr om att hon kanske borde vänja dom vid att vara ensam om dagarna. För allas skull.

Jag är inne i en extrem läpp-pillningsperiod och så köper jag hur många tidningar som helst utan att läsa. Tar med mig rubbet till thailand.

Nu har ni fått gottat er i min vardag återigen. Happy? Jag ska lägga mig och pilla på täckhörnet och se något fjantigt på svtplay. Ung och bortskämd får det bli. Tja

Har fått mail och kommentarer, att några saknar mina inlägg. Ser också att ni varit inne på min blogg trots att jag har tagit en paus. Ni är snälla.

Tänkte mest säga hejdå. Åker till Thailand på torsdag. Kommer hem den 9:e December.
Allt är väl som det har varit innan, här hemma; Känner mig som en börda till och från. Gråter och ser svart trots att allt är bra. Juligt, varmt och om två dagar åker vi ju. Jag borde fan skämmas. Men det bara blixtrar till.
Har börjat hålla andan. Då försvinner ångesten. Som längst håller jag i 2 minuter. Det är så tyst och skönt när jag gör det. Bara pulsen som hörs och jag känner hur lungorna krymper. Hur hela jag krymper.

Har inte orkat svara på mail. Förlåt.

Ses i december, eller så bloggar jag från Thailand. Får se!
Adjöken adjö.

(Gav denna tavla till min kusins födelsedag, ett självportätt på henne)



kolla in www.proppkonst.blogspot.com också.

Jag tar nog en paus. Kommer tillbaks när jag är jag igen.
Kanske efter Thailand.
Jag blir nog bara ännu sjukare av att sitta här och skriva om hur jag mår. Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Det enda jag vet just nu är att jag vill gå ut och skjuta den jäveln som står och gasar och gasar och gasar med bilen/moped/motorcykel eller vad fan i helvete det är och har gjort det i snart tre kvart. Psykande ljud. Avspår i huden.

Jag finns på mobilen, eller på Karlavägen. Eller på MSN.
Ta hand om er.

Orkar fan inte skriva mer om hur dåligt jag mår ibland. Det känns som att jag är den jobbigaste jäveln i världen.
Nu har jag galen huvudvärk och är trött i mina ögon.

Det känns som att jag är bakis. Jag blir så här om jag inte får sova ordentligt. Jag somnade runt fyra imorse till ett spökprogram på tv4+. Då hade jag och Tommi hållt på med armarna i evigheter kändes det som. Blev så trött i huvudet. Jag vet inte riktigt vad det kallas, det vi gjorde, men det fungerade bra för stunden och det blev lindrigare efteråt. Jag fick sträcka ut min högra arm och hålla den spikrakt och rätt ut så länge jag bara orkade med knyten näve. Sen böja och greja så att blodet stoppades och kom tillbaka och så det pirrade i fingrarna. Så jävla skönt. Sen gjorde vi någon grej ihop med armarna som handlade om fokus. Det var krångligt i mitt förvirrande tillstånd, men det var bra!

Ibland får jag riktiga starka upplevelser då jag vaknar till i huvudet och inser hur världen fungerar. Som i natt. Jag kommer dö en dag. Inte bara en lös tanke om att jag ska dö.. utan: JAG KOMMER FAN DÖ!! Panik! Det kan bli bäcksvart. Det kan bli ensamt. Det kan bli vad fan i helvete som helst.
Jag och Tommi pratade om tidigare liv och livet efter döden. Jag tror att jag var en rabiessmittad dödshund i mitt tidigare liv, som bara var helt skakig, galen och kliande. Det är typ det som är kvar i mig nu, myrorna. Skabb och rabies från byrackan. Eller så var jag en massaj i Nairobi och hade kittlande flugor på kroppen dygnet runt. Har alltid haft en speciell känsla för massajer. Jag undrar vad jag blir i mitt nästa liv om det nu blir ett nästa liv?
När jag hade gråtit färdigt om att JAG kommer dö så kom nästa helvetestanke och brakade ner; MAMMA KOMMER DÖ. Jag kommer ta livet av mig när den dagen kommer, så att vi får träffas igen. Men tänk om det nu finns ett liv efter döden, att mamma inte kommer vara redo för den andra sidan när hon dör, att hon blir ett spöke. Och att jag tar livet av mig och är på andra sidan och så är mamma inte där? Att jag blir helt ensam och att hon blir helt ensam. Det här med döden är så vansinnigt stort och sjukt att om jag inte släpper det här nu så kommer jag bryta ihop.

Sen vill jag bara säga att jag tror att delfiner är människor fast i delfinkroppar. Snälla läsare, se dokumentären "The Cove". Jag blev så jävla berörd av den filmen. Delfiner är det konstigaste, smartaste och snällaste djuret som finns.

Inatt fick jag myrkryp. Klöste mig på armen och fick dödsångest. Insåg att jag fan kommer dö en dag, att alla kommer dö en dag. Grät som ett litet barn. Tommi gjorde lite övningar med mig med armarna. Saker som han lärt sig genom kampsporter. Det gjorde att armarna blev trött och att myrkrypen lugnade sig lite.

KBT´n gick bra. Eller, en jävligt dryg grej är att min terapeut ska sluta i december. Tack och hej förtroende och connection. Det stämde verkligen med Jenny. Hon är skitbra! Nu ska jag få någon gubbe som heter Janne. Det blir säkert bra men jag blir så jävla trött! Dags att repetera mina skitproblem igen.
Jag berättade för Jenny om mitt bemötande från AT-läkaren på psykakuten. Hon tyckte precis som jag, att jag blev missuppfattad och felbehandlad. Hon tyckte framför allt att det var oproffesionellt att komma fram till beslutet att lägga av med voxran. Till och med jag som patient fattar väl för fan att det här är en del av medicininsättningen. Istället för att bara ge upp så hade läkaren kunnat förslå inläggning och hjälpa mig igenom den här fasen. OM det nu skulle ha fungerat. Det kanske inte skulle passat mig. Men då hade vi i alla fall försökt. Att bara sluta med voxran är ju bara löjligt. Jenny tyckte att jag var envis som fan och hon tror att jag kommer klara det här, alla hemläxor och myrkryp och ångest. Jag VET att jag kommer fixa det också. Tro mig jag VET. Har jag bestämt mig för något så blir det så. Inga om, inga men. Jag kan behöva hjälp på vägen och det kan vara ett rent helvete, men jag klarar det i slutändan. Allt hänger på mig själv.

Har varit till beroendecentrum och lämnat pissprov och blodprov på hälsocentralen. Ja transportstyrelsen, jag ÄR drogfri. Ni kan få hur många koppar urin ni vill. Så här ska jag hålla på i ett år till är det tänkt. Lämna blod och kiss.

Jag känner mig inte lika trött som jag har gjort innan. Det är skönt. Jag tror att det vände i samband med hårfärgning, klippning, ögonbrynsnoppning och snön. Jag älskar när det sker förändringar. När det kommer något nytt. Det kan vara vad som helst. Små saker. Nya gardiner, brev, en ny god lukt på sköljmedlet..  Vad som helst.
Det kanske håller på att vända i huvudet nu. Tröttheten är ju borta i alla fall. Kanske resten ger med sig.. Vi får väl se.

Kvällen till ära tänkte jag gå till städskåpet och hämta en hammare och sätta mig tillrätta i sängen och slå bort dom förbannade krypen. (Nej, jag ska inte. Men jag vill)
Fan vad det känns skönt att jag har KBT imorgon, så jag får berätta allt som hänt sen sist och hur måendet är och fråga om råd.

Nu; korsordimovaneochsängen.

Bara för att man mår dåligt psykiskt och inte har ett jävla brutet ben eller amputerad fot som syns utåt så verkar folk tro att man vill sitta i den här lägenheten med ångesten i sin klaustrofobiska kropp som klibbar och skaver så hårt att det inte finns något annat kvar än att stirra rätt in i väggen i flera timmar och i ren frustration riva sig på armar och ben bara för att det lindrar det onda och myrkrypen i några få sekunder, NÅGRA FÅ SEKUNDER. Bara för att man har ett problem som sitter i huvudet så blir folk rädda. Vågar inte hälsa på. Vågar inte fråga HUR ÄR DET. Men med brutna ben så hälsas det på och skrivs hälsningar på gips och hela köret.

Tänk om någon kunde skriva fina ord på oss?

(En liten tilläggsnotering: Jag syftar inte på någon speciell person, utan skriver rent allmänt om hur det kan vara för människor med psykisk ohälsa)

TADAA! Första dagen på länge som jag sminkar mig. Har känt mig bra idag. Nu börjar ångesten krypa på igen. Myrorna börjar krypa. Jag ska i alla fall på dansen ikväll. Strumptema idag. Typ knästrumpor, raggsockor, stay-ups.. Vet inte vad jag ska ha. Fotbollsstrumpor? Det vore bäst, men jag har inga:(

Vet inte hur mycket mitt knä komme palla idag men tanke på att jag ser ut så här just nu och att stången kommer nötas på exakt samma ställe idag då vi ska träna på att hänga upp och ner och släppa händerna. God bless me.



Jag har varit till läkaren idag och tagit prover för att se om jag har anlag för att få reumatism, eftersom min pappa och min farmor har/hade det. Har haft lite ont i lederna till och från så det är värt att kolla upp. Får svar inom någopn vecka. Dessutom tog jag upp myrkrypen med läkaren. Jag har tydligen något som kallas restless legs. Jag ska googla lite på det och se vad det står. Uppfattade inte om det var en sjukdom eller vad det nu var.. I alla fall så sa läkaren att jag skulle testa äta järntabletter i någon månad för en studie visade på att det hade hjälp mot myrkrypen. Värt ett försök. Steg två om inte det fungerade var magnecium, steg tre någon annan vitamin som jag inte minns, steg fyra någon parkinsonmedicinbehandling. Uh?
Köpte i alla fall järntabletter och läkaren sa att mitt BAJS KOMMER BLI SVART. Fatta vad kul!

Hejdå

Vad ska jag prata om nu då? Jo att pepparkakor är livsfarliga. Har man ätit en så är det kört sen och jag har en hel burk med skiten på nattduksbordet så här klockan tjugo i tolv är det kört.

Jag har nypt i mina armar. Varit på gränsen till att vrålriva men jag gjorde det inte. Snart gräver jag ut vad det nu är som kryper och kittlar här under. Det är outhärdigt.



Senare (nu); illamående. Myrkryp. Ångest. Nu kraschlandar jag in i sömnen.

Jag fick två alternativ. Halvera dosen med lergigan för att undvika myrkryp eller sluta med voxran. Känns som att jag inte blir tagen på allvar. Hon sa att jag skulle komma in om jag fick självmordstankar. Jag trodde att dom tog emot människor som har andra problem än självmordstankar. Så om jag känner för att hänga mig själv så är jag välkommen. (?) Jag berättade att jag slår mig med knytnävarna i pannan för att jag blir så arg. Jag personligen skulle föredra att testa inläggning över en natt till att börja med iaf. För jag väljer alternativ tre som är mitt egna alternatibäv: jag fortsätter med voxra. Seriöst. Jag har fan gått igenom ett helvete så jag tänker härda ut.

Allvarligt bloggen. Jag vet inte hur jag ska fixa den här kvällen, natten what ever. Det kryyyyyyyper så in i helvete. Jag har tagit en och en halv insomningstablett för att bara få slockna och slippa misshandla låren och armarna med mina knytnävar. För det känns som att jag fan gör det snart. Eller hugger en kniv rätt in ba! Det skulle nog kännas ganska skönt. Men ganska sjukt. Nöjer mig med att klämma min på armen. Då känns inte krypen just där jag nyper. Några kräldjur mindre för stunden. Åh jag känner mig så frustrerad!!! Jag fattar ingenting. Varför är allt så här? Snart somnar jag från den här helvetesskiten i alla fall och när jag vaknar ska jag ringa läkaren DIRR! Ställer klockan på 08.08 bAra för att jävlas med mig själv. Någon sa att jag skulle se dom där siffrorna som en positiv sak. Att jag har skyddsänglar. Precis som mamma. Det tar vi en annan dag. Hejdå. God natt och rakt in i kaoset igen.

/Er insektsflicka Sophie.

Jag har inte sminkat mig på en vecka. Jag orkar inte, känner ingen direkt anledning när jag mår som jag mår. Det är jävligt ovant att vara utan smink så här länge. Jag brukar sminka mig varje varje dag. Myrkrypningarna är fortfarande kvar. Vill banka knytnävarna mot låren och underarmarna men jag skiter i det. Jag undrar verkligen om dom nya utslagen på bröstet beror på ångesten. Sjukt att det kan bli så. Det ser ut som små finnar. Imorgonbitti ringer jag läkaren och berättar allt. Får se vad hon säger.

Fan vilka jävla deppinlägg det har blivit den senaste tiden. Sorry.