.

Bara för att man mår dåligt psykiskt och inte har ett jävla brutet ben eller amputerad fot som syns utåt så verkar folk tro att man vill sitta i den här lägenheten med ångesten i sin klaustrofobiska kropp som klibbar och skaver så hårt att det inte finns något annat kvar än att stirra rätt in i väggen i flera timmar och i ren frustration riva sig på armar och ben bara för att det lindrar det onda och myrkrypen i några få sekunder, NÅGRA FÅ SEKUNDER. Bara för att man har ett problem som sitter i huvudet så blir folk rädda. Vågar inte hälsa på. Vågar inte fråga HUR ÄR DET. Men med brutna ben så hälsas det på och skrivs hälsningar på gips och hela köret.

Tänk om någon kunde skriva fina ord på oss?

(En liten tilläggsnotering: Jag syftar inte på någon speciell person, utan skriver rent allmänt om hur det kan vara för människor med psykisk ohälsa)