.

Jag känner mig kluven. Igår märkte jag för första gången hur mycket jag kommer sakna Västerberg och skrivarlinjen, lärarna och mina fina klasskompisar. Jag vet inte alls vad jag ska göra i sommar, i höst, i resten av mitt liv. Jag vet att jag inte behöver veta det. Men jag vill ha någon slags koll, och just nu har jag ingen koll alls. Allt jag vet är att jag vill göra något av min kreativa sida, målning, skrivning (skulle så gärna vilja jobba vidare på min diktsamling och kanske skicka in till något förlag) Jag vet bara inte hur jag ska gå till väga för att kunna försörja mig på mina intressen, det kommer ju aldrig gå, eller? Allt tar sin tid det vet jag, men jag hatar den här väntan.. Det värsta ordet jag vet är "vänta".

Jag skulle så gärna vilja gå till macken och hyra en film, men det känns så jävla ansträngande. Önskar att jag bara kunde klä på mig och gå. Bara GÅ utan att må dåligt. Nej, innan jag går så måste jag först och främst klä på mig bekväma kläder som jag trivs i, platta håret, sminka mig (nu har jag redan gjort det visserligen) vänta på rätt tillfälle, sedan är jag redo. Vad fan liksom? Går jag bara rätt ut så sticks det i kroppen, hjärnan skriker NEJ NEJ NEJ och allt blir upp och ner.
Visst är jag sjuk i huvudet? Ja, jag är så jävla sjuk i huvudet.


Så
jävla.