.

Först och främst ska jag hälsa till min kära sambo och pojkvän:) Han sitter iofs tre meter ifrån men han ville ha en hälsning så här är den: jag älskar dig!

Nu har jag bestämt mig, efter mycket om och med, telefonsamtal till telia och tele2 samt långa samtal med mamma eftersom jag hatar att ta beslut om större saker själv (vill helst att mamma alltid skulle kunna säga ja eller nej och bestämma hur jag ska göra så jag slipper den där beslutsångesten och då snackar vi ÅNGESTEN) Hur som helst så åker jag Marita och Tommi till Gävle imorgon och hämtar min vita iphone, jag vet att det är ett BRA beslut. Det är en enkel telefon som fungerar för mig och mina behov inom ADD´n samt att jag slipper släpa på en mp3 telefon + handdator för nu har jag ALLT I ETT. Ipod, handdator och telefon i ett. Endast en sak för glömska mig att komma ihåg. När min arbetsterapeut väl ringer mig och säger att det är dags att titta på handdatorn så ska jag tacka NEJ! har väntat i ett helt år på den där jäveln och nu tar jag saken i egna händer!!

Så mina kära vänner, jag kommer byta nummer imorgon. Jag har haft det här nummret sen jag var 12-13 år och nu är det nog. Det är så många skumma människor som har fått det nummret och jag kommer även bli av med gamla drogkompisar och dåliga vänner för gott genom att byta. Så HEJMÄER!

Det gick bra i skolan idag. Jag lyckades ta mig dit även fast det tog emot. När jag ska göra någonting måste det kännas "rätt" i kroppen innan jag kan göra det. Känns det inte helt rätt så stannar jag oftast hemma. Det låter säkert helt sjukt för er, jag har aldrig kunna beskriva detta själv förens jag lyckades hitta ord för känslorna för ett halvår sen. Jag måste alltså känna mig tillfreds och ha en "rätt" känsla i kroppen innan jag går hemifrån. Ibland kan jag bli hemma i många dagar, inte umgås med vänner osv för att jag inte orkar ta mig ut. Jag har levt väldigt isolerat i perioder och då har mina katter betytt extra mycket för mig. Jag kan tänka mig att många kompisar och vänner kan uppfatta mig som både lat och oengagerad men det har ingenting med det att göra. Jag vet inte om det är en tvångstanke eller om det är en symptom till ADD´n, allt jag vet att det INTE HANDLAR OM LATHET eller ointresse för kompisar. Detta är inget jag har berättat ofentligt om eftersom jag aldrig har vetat vilka som läser min blogg men nu vet jag exakt vilka som läser så nu öppnar jag mig fullt ut. Min läkare tror att KBT behandling kan vara bra för mig i många syften, men jag är rädd för det. Rädd för att utsätta mig för allt jag inte tycker om (kan) att utsätta mig för. Det kommer vara så jävla svårt..

Nu tog skrivarglädjen slut så nu säger jag hejdå.

Förresten, är det någon som har någon fråga angående ADD eller vad som helst så är det bara att fråga. Var inte rädda! Jag tycker bara att det är roligt att få frågor osv:)