.

Kära älskade ni. Jag behöver er hjälp. Skulle ni snälla orka ta någon minut av ert liv till att läsa min text här nedan? Och sedan komma med någon ynka idée till vad jag skulle kunna utveckla texten till? Jag vill göra en novell av den. Vad tror ni? VARFÖR sitter Lisa i jordkällaren och äter råttor? VAD har hänt? VEM är hon? Jag skulle bli så tacksam om jag fick några förslag, om så bara ett enda.. Jag ser inte detta som fusk, mer som en inspiration och hjälp på vägen av er.. hoppas ni också tänker så.

Tjäran

       Smutsen kom in så. Genom munnen. Nu sipprar det och bildas salivbubblor mellan tänderna när Lisa snabbt suger i sig resterna. Tungan som är täckt av rostfärgad beläggning slickar i sig den brunröda kroppsvätskan. Den ligger blandad med hudbitar i mungiporna och på den vänstra kinden. Dregglet blänker och speglar rummets jordiga väggar. Vissa hudbitar är inlindade i tunna hinnor som glider som på såpa i munnen. Det kittlar när de stryker förbi och träffar henne i gommen. Sörjan tränger sig ner i strupen, pressar sig förbi annat slem och hittar tomma vägar att rinna i. När hon sväljer bildas långa sega strängar av slemmet som fastnar i halsen och täpper igen näsgången.
       Lisa får svårt att andas. Magen kniper ihop i kraftiga kramper som om kroppen gör sig redo för att kräkas. Hennes främre fotsulor och tår balanserar kroppen där hon sitter på huk med brett särade ben, precis som ett odjur. Det blonda långa flickhåret hänger i smala stripor och ligger svettigt utspritt över pannan. Mellan några strån i luggen lyser två klarblåa ögon.
         Hon öppnar munnen. Spasmerna i magen fortsätter medan hennes spretiga stela fingrar letar sig upp mot hårfästet. Med ett hårt och bestämt grepp sliter hon loss två hårtussar, en i varje hand, sen kommer skriket. Ett vasst, ilande ljud som sjunger ut sitt vansinne i ett enfaldigt tonläge. Lisa rör sig inte. Händerna har låst sig i en skrämmande position runt hennes huvud och det avslitna håret har nu fallit ner på golvet. Skriket övergår till ett harklande och spottande läte. Hennes ansikte färgas blått och hon skakar okontrollerat.
       Ur munnen gurglar hon ut gamla råttrester. Den vita skummande saliven gör det svårt att urskilja kadavren som kommer upp. Det dryper av äckel ner på golvet som sprider en stor pöl över hennes hårtussar. I ryckiga rörelser förflyttar hon sin högra hand och pressar ner den mot den orangea hinken som om hon kände smärta, men hon Det gick som på autoHon är glad hela tiden. Allra helst när kväljningarna drar med sig små benbitar upp från magsäcken. Hon låter bitarna stanna kvar i munnen, leker med tungan tills dom placerar sig mellan tänderna. Det knastrar när hon tuggar och hennes ansiktsuttryck blir lyckligare för varje knaster. Kroppen sjunker ihop under små intervaller som om någon tömt henne på luft, sen tittar hon med rådjurslugna ögon på de små avbitna stråna som simmar omkring där nere, i pölen av lik och smuts. Ögonen himlar av njutning, hennes andetag är trötta och trots den utsmetade rostsörjan syns hennes smilgropar.
       Dörren till jordkällaren öppnar sig med ett högt gnissel. Ner från stentrappan kommer psykets överläkare. Han har ena handen i samma ficka som en bläckpenna sticker upp ur. Hon sitter kvar i samma djurliknande position och gräver ut det som finns kvar i munnen med tungan, spottar ut det försiktigt i sänkan mellan tummen och pekfingret i den knutna handen. Sen drar hon av kletet mot det mjuka rosa tyget. Hon gillar inte rosa.
”Det är älvor under sängen” säger hon och stirrar på sörjan med råttkadaver på golvet.
”Vad fint, det är väl fint” han ler nästan när han säger det. Hans ögon är tunga, lite röda.
”Nej. Varför är du så trött pappa?” hon ser rakt mot honom nu, med frågande stirrig blick.
”Det är ingenting där, jag har ju kollat Lisa.” Han svarar snabbt och orden kommer tätt efter varandra. Lisa vet att pappa är för grov för att se dom, han förstår inte deras sätt när han har den vita rocken på sig.
       Läkaren sträcker sin hand efter Lisas men hon kan inte släppa taget om hinken som hon krampaktigt håller i. Hon sträcker istället ut sin andra hand som är dränkt i dreggel och råttskinn. Läkaren tvekar inte utan tar ett bestämt grepp om hennes hand, sen halar han upp henne, men Lisas ben viker sig. Han sätter sig bredvid henne på golvet, känner lukten av en bitter och sötsur stank, men han bryr sig inte om det.
       ”Vart tog älvorna vägen Lisa?” läkarens röst är stabil och vänlig. Lisas fingrar drar ihop sig och hamnar i stela spretiga positioner igen. Hennes röst skakar och varierar mellan höga och låga vokaler.
       ”Ibland hördes de bara och nu när ljuset var tänt gömde de sig såklart. I skuggan längst in vid väggen”