.

Först och främst har vi nog kommit fram till vart en stor del av min ångest kommer ifrån; plocktvånget. Alltså jag lägger ner hela min energi om dagarna till att plocka undan saker som ligger framme. INGET som inte ska vara framme får ligga framme. Jag har inte sett detta som en problem eftersom jag har levt i det så länge. Men nu när Ann tog upp och frågade om hur min vardag såg ut så kom det här fram. Hon vet mycket väl om mina tidigare städmanier och tvångstankar så hon checkade av hur läget såg ut idag. Det har helt klart blivit en stor skillnad, men plocktvånget sitter som fastklistrat. Vi kom även fram till att det är ännu jobbigare med plocket nu när jag bor ihop med Tommi. Jag får både plocka undan hans saker och mina saker. Att jag plockar undan hans saker gång på gång flera gånger om dagen är inte okej, jag har inte förstått det innan, men nu fattar jag väl att det är inte okej egentligen. Sakerna hamnar på ställen som jag till och med glömmer bort ibland. Det är HANS saker, inte mina. Men när jag är inne i det där tvånget så sopar jag undan allt, spelar fan ingen roll vad det är, det SKA BORT SÅ JAG SLIPPER SE SKITEN FÖR FAN. Jag kan inte koncentrera mig om det ligger tidningar på bordet, kläder i soffan, saker på hyllan i hallen, ett glas på bordet, ja det kan vara vad som helst. Jag får panik. När folk är här på besök plockar jag undan efter dom så snabbt jag bara kan, tex ställer skorna på sättet som jag vill, hänger upp jackan om den ligger fel. För jag vet att jag inte är ett bra sällskap om jag inte gör det. För då kommer jag bara sitta och tänka på att allt är fel. Jag blir irriterad och ofokuserad. Det gör ont i hela mig.

När vi tar bort sängöverkastet på kvällarna så måste alla kuddar stå staplade på varandra i ett hörn, och det är ta mig fan 10 kuddar det. Jag klarar inte av att det ligger fullt med kuddar utspridda på golvet. Fy fan i helvete.

Så detta tyckte Ann att jag ska ta upp med min KBT terapeut. Det tycker väl jag också men det kommer bli galet svårt att jobba med. Vet inte ens om jag klarar av att ha ett liv utan plocktvång. Jag har i alla fall nu insett att det är ett problem för mig, att det framkallar enormt med stress, ångest och tar sjukt mycket energi. Dessutom får Tommi lida över det. Ibland vet jag inte om det är jag som är sjuk eller om det är Tommi som är lat. Antagligen är det jag som är sjuk, inser jag nu när jag läser igenom vad jag just skrivit.

Jag berättade om mina utslag som jag får när jag har ångest. Jag blir alldeles rödflammig runt bröstet/hals och får som små utslag, finnar typ. Ann sa att det var allergi, nässelutslag. Endel är så pass känslig för psykiska problem att det sättet sig fysiskt på kroppen. Sjukt. Att allt hänger ihop.

Hon skrev ut en ny 5 mg burk med lergigan åt mig. Tar det ibland när det känns för jobbigt med ångesten, när jag behöver varva ner. Visserligen blir jag sjukt seg av det men visserligen hjälper det också. Dessutom är lergigan en antihistamin, dvs en allergitablett, så det hjälper mot mina utslag. Två flugor i en smäll.

Här har ni min fantastiska kuddstapling

Ibland ramlar det omkull, då blir jag förbannad. Man måste ha viss teknik för att få det att inte rasa.