kraschlandning på golvet
Paranoid, hjärtklappning, dålig syn och blodtrycksfall. Bra combo så här en lördagskväll.
Minsta lilla ljud och jag skiter ner mig. Kanske ska unna mig en chokladboll som ligger och skriker "MAGNUS" i frysen (japp, dom måste vara frysta annars är det vidrigt) och spela donkey kong.
Idag har jag i alla fall varit på loppis med mamma och Mathilda, fanns inte mycket att hänga i granen. Mamma köpte i alla fall gamla Allers och Hemmets journal tidningar från 40 talet för 5 kr styck. Fatta vad puckad att sälja iväg sånt på loppis för så lite pengar.
Sen pålade jag lite och tappade greppet och föll med armbågen och höften ner mot marken med all min kroppstyngd. Det gjorde inte ett dugg ont; blev mest rädd. Känner mig som stålkvinnan ibland, ingenting gör ont. Slå mig gul och blå, jag bryr mig inte.
Jag och Mathilda åkte till valbo och gick loss på IKEA, ett skötbord och diverse saker till lillbebben blev det. Träffade dessutom min gamla lärare från Västerberg där, Nica. Fy farao så känslosamt det blev. Underbara människa. Hon hade sin finaste pojke Frans (jag smäälter!!) i sin famn. Han var så himla fin och jag blev så rörd. Jag har ju trots allt följt med på Nicas graviditetsresa och sett magen växa vecka för vecka under textsamtal och djupa diskussioner.
Här är mina fynd från bokrean
Jag och Nica pratade om skrivandet. Att jag inte kan skriva längre, att det känns pinsamt. Som en skam! Hon förstod precis vad jag menade. Jag ska tänka på det nästa gång jag skriver och känner skammen upp över öronen, att jag inte är ensam. Det kanske släpper lite då, på skrivspärren.
Minsta lilla ljud och jag skiter ner mig. Kanske ska unna mig en chokladboll som ligger och skriker "MAGNUS" i frysen (japp, dom måste vara frysta annars är det vidrigt) och spela donkey kong.
Idag har jag i alla fall varit på loppis med mamma och Mathilda, fanns inte mycket att hänga i granen. Mamma köpte i alla fall gamla Allers och Hemmets journal tidningar från 40 talet för 5 kr styck. Fatta vad puckad att sälja iväg sånt på loppis för så lite pengar.
Sen pålade jag lite och tappade greppet och föll med armbågen och höften ner mot marken med all min kroppstyngd. Det gjorde inte ett dugg ont; blev mest rädd. Känner mig som stålkvinnan ibland, ingenting gör ont. Slå mig gul och blå, jag bryr mig inte.
Jag och Mathilda åkte till valbo och gick loss på IKEA, ett skötbord och diverse saker till lillbebben blev det. Träffade dessutom min gamla lärare från Västerberg där, Nica. Fy farao så känslosamt det blev. Underbara människa. Hon hade sin finaste pojke Frans (jag smäälter!!) i sin famn. Han var så himla fin och jag blev så rörd. Jag har ju trots allt följt med på Nicas graviditetsresa och sett magen växa vecka för vecka under textsamtal och djupa diskussioner.
Här är mina fynd från bokrean
Jag och Nica pratade om skrivandet. Att jag inte kan skriva längre, att det känns pinsamt. Som en skam! Hon förstod precis vad jag menade. Jag ska tänka på det nästa gång jag skriver och känner skammen upp över öronen, att jag inte är ensam. Det kanske släpper lite då, på skrivspärren.
Kommentarer
Trackback
