Nervarvning och upprättelser
Jag försöker varva ner. Mamma jag och Tommi åkte till Gävle och storhandlade mat på City Gross. Jag hatar att handla mat. Jag blir alltid så stressad, pulsen går i 120 och idag var inget undantag. Mina tankar har varit så jävla blixtsnabba. Tommi får alltid säga åt mig att ta det lugnt när vi är ute och handlar, oftast försöker vi komma överrens om att jag ska gå bredvid honom hela tiden men det slutar jämt med att jag springer omkring som en galning och brinner upp i huvudet. Jag försöker gå bredvid honom, försöker hålla i vagnen och gå i normal takt och ta en sak i taget, men det kliar i benen och hjärnan fattar inte att det är SÅ DET SKA VARA. Min hjärna tycker att det är helt åt helvete att gå så pass sakta, alla som inte stressar är våldtäcktsmän, typ.
När vi kom hem blev det matlagning, sen finalen på fångarna på fortet och jag blev så nervös på alla tävlingar att pulsen snabbt var uppe i 120 igen och tankeblixtrarna kom tillbaks.
Nu försöker jag slappna av, varva ner. Ögonen börjar bli trött och jag gäspar, det är ett bra tecken. Jag har kommit in i världens bästa sömnrutin och jag vill inte sabba den. Igår somnade jag halv tio och dagarna före det har jag somnar runt 10-11. Det är helt underbart att kunna sova så tidigt och ostört utan insomningstabletter. Det var längesedan jag hade mardrömmar också.
Livet är på min sida just nu. Jag har fått två glada besked angående min framtid. Jag tänker dock inte dela med mig utav det. Jag kan bara säga att efter ett helt liv med mina diagnoser så börjar jag äntligen få upprättelse. Jag kan äntligen börja känna mig självständig. Jag börjar förstå att jag har rätt till så mycket; för jag har inte valt att leva detta liv! Jag har inte valt att ha Asperger och ADD. Och jag har fan inte valt att få diagnoserna 20 och 22 år försent. Jag har inte valt det!
Jag blir så trött på alla fördommar kring funktionshindrade. Folk kan fan konsten att spy ur sig så mycket som dom i själva verket vet lika lite om som vi vet om rymden. Men visst, om dom tror att det är så lätt som dom får det att verka så byt liv med mig! Jag tror inte dom skulle palla många dagar..
När vi kom hem blev det matlagning, sen finalen på fångarna på fortet och jag blev så nervös på alla tävlingar att pulsen snabbt var uppe i 120 igen och tankeblixtrarna kom tillbaks.
Nu försöker jag slappna av, varva ner. Ögonen börjar bli trött och jag gäspar, det är ett bra tecken. Jag har kommit in i världens bästa sömnrutin och jag vill inte sabba den. Igår somnade jag halv tio och dagarna före det har jag somnar runt 10-11. Det är helt underbart att kunna sova så tidigt och ostört utan insomningstabletter. Det var längesedan jag hade mardrömmar också.
Livet är på min sida just nu. Jag har fått två glada besked angående min framtid. Jag tänker dock inte dela med mig utav det. Jag kan bara säga att efter ett helt liv med mina diagnoser så börjar jag äntligen få upprättelse. Jag kan äntligen börja känna mig självständig. Jag börjar förstå att jag har rätt till så mycket; för jag har inte valt att leva detta liv! Jag har inte valt att ha Asperger och ADD. Och jag har fan inte valt att få diagnoserna 20 och 22 år försent. Jag har inte valt det!
Jag blir så trött på alla fördommar kring funktionshindrade. Folk kan fan konsten att spy ur sig så mycket som dom i själva verket vet lika lite om som vi vet om rymden. Men visst, om dom tror att det är så lätt som dom får det att verka så byt liv med mig! Jag tror inte dom skulle palla många dagar..
Kommentarer
Trackback
