.

Jag har inte speciellt mycket ro till att skriva just nu. Har försökt knappa ner några rader om mitt mående i flera dagar men det blir suddsuddsudd på en gång. Känns värdelöst att skriva. Men snart går det över. Det gör det jämt.

Något som har gått runtrunt i hjärnkontoret dom senaste dagarna är att jag känner mig som världens jävla rövhål som har så svårt att hålla kontakten med mina vänner. Seriöst! Ibland kan det gå veckor utan att jag hör av mig till någon. Det är dels för att jag trivs med att vara själv, dels för att jag har så jävla svårt för att komma till skott. Det känns tomt ibland. Känns ensamt. Samtidigt vet jag att jag har satt mig själv i den här sitsen och jag förstår varför andra inte hör av sig till mig så mycket; Jag är för velig, för tråkig och för dålig på att hitta på spontana saker med mina vänner. Det blir oftast nej från min sida, trots att jag innerst inne VILL. Tro ingenting annat; JAG VILL. Men i såna lägen känns det precis som att det sitter en annan människa i mitt huvud och bestämmer, säger nej till allting. Det är något som kommer automatiskt. Jag ska bli bättre, jag lovar! Jag ska jobba med det här på KBT´n. Det kommer inte gå på en dag. Men jag hoppas att ni förstår, eller, försöker förstå i alla fall. Det räcker för mig.





Om jag inte hade haft min underbara familj, mina vänner och min pojkvän så kan jag se framför mig att jag hade blivit en sån där galen kattkvinna. Hade stängt in mig helt och hållet med mina katter. Löst korsord och snöat fast i enformiga rutiner och beteenden och aldrig någonsin kommit ut. Jag kan fan se det.

Hur som helst. Ni ska ha ett stort tack alla som läser och kommenterar! Det är så roligt att få respons av er. Ni är bäst!