Något jag aldrig har berättat för er
Hur som helst så kom vi in på det här med kroppskontakt. Jag har tittat igenom gamla videoband från när jag var liten (ca 4 år) och jag ser så klart och tydligt hur jag blir helt stel i kroppen när någon rör vid mig. Jag ser livrädd ut vissa gånger och när jag råkade stöta till pappas hand vid ett tillfälle så såg jag skamsen och chockad ut. Det gör ONT i min kropp vid viss kroppsberöring. Det kittlas och känns rent ut sagt obehagligt. Och det är så fruktansvärt jävla jobbigt. Detta är något jag hatar mest med mig själv för det ställer till med så många missförstånd. När tex Tommi smeker min hud och drar sina fingrar längst armen eller låret så får jag oftast panik eftersom det kittlas och känns konstigt. Men om han istället håller ett fast grepp och rör hårt då går det jätte bra. Men dom där små lätta rörelserna är grymt svåra att hantera. Det spelar ingen roll om det är Tommi, mamma eller Mathilda som tar i mig; det känns lika alla gånger.
Sitter jag tex i baksätet på en bil och har en annan person bredvid mig och nuddar den andres arm eller liknande så känns det hemskt. Då flyttar jag på kroppen och rätar till mig tills jag sitter med luften fri från personen bredvid. Och tro mig: det är inte människorna i sig som är problemet, det är INGET personligt. Min kropp får panik helt enkelt. Även om det är mamma som sitter brevid mig. Hud mot hud när jag sitter bredvid någon är oftast värst. Det går bättre när jag har kläder på mig. Då kan det faktiskt kännas helt okej. Min kusin Mathilda vet nog exakt hur jag är när det gäller det här; att känna saker mot kroppen. När vi var små och hon sov över hos mig så sov vi bredvid varandra i en 90 säng. Mathilda rörde pytte lite på hennes fötter varje gång när vi skulle sova och jag fick panik. Det kändes så hemskt i hela mig. Jag kunde inte tänka på någonting annat. Så vet ni vad jag alltid gjorde? Jag gick in till mamma och pappas sovrum och la mig mellan dom och sov. Mathilda fick ligga kvar i 90 sängen och röra hur mycket hon ville på sina fötter och jag tycker det känns jätte sorligt nu efteråt. Jag känner mig elak. Jag känner mig elak mot alla.
Det värsta är när någon RÖR på benen och samtidigt nuddar mig. tex skakar på benet MOT MIN HUD. Jag kan inte tänka mig något värre.
Ibland går det bra, det här med kroppskontakt. Ibland känns det lättare när Tommi smeker mig på armen men jag vill oftast att han gör det hårdare. Angående allt det här med kroppskontakten så sa Marita att hennes dotter var exakt likadan och att det här är en stor del av aspergerdiagnosen och att det sällan förekommer i ADD´n. Det kändes skönt att jag inte är helt ensam om att känna så här vansinnigt fel.
Jag är så rädd att bli lämnad. Jag vet inte hur Tommi pallar av att leva med mig. När jag läser igenom vad jag har skrivit så känner jag mig så sjuk i huvudet. Jag menar; det ska ju för fan inte göra ont i kroppen och kittla och kännas obehagligt när min käreste smeker mig på kroppen? Jag är 22 jävla år och vill njuta av livet, njuta av Tommi! Men jag kan inte hjälpa det här. Jag försöker hitta mina egna sätt att klara av såna här saker på, vi försöker! Jag är nog mest rädd att jag ska bli lämnad. Missförstådd.
Och det här har jag aldrig berättat om riktigt för någon. Ska ställa mig i ett hörn och skämmas nu.
sophie. du är den första jag någonsin pratat med/läst om som också upplever detta. jag har alltid tyckt precis samma sak är sjukt obehagligt, och precis som du skriver är det VÄRSTA av allt när någon råkar snudda till en med benet, jag rycker till, blir livrädd och får världens obehag i hela kroppen. shit, jag trodde verkligen att jag var ensam om det där. men jag vet precis precis precis vad du menar.
Starkt att berätta, förstår lite hur du känner. ilningar i hela kroppen. Jag är ledsen för din skull, men du ska inte skämmas för någonting du inte kan rå över. Men om det visar sig att det är asperger, finns det medicin mot det då eller är det någonting man får fortsätta att lida utav?
Sofia:
Jag trodde också att jag var helt ensam om att känna så här, även fast det är tråkigt att jag nu i alla fall vet 2 stycken som känner exakt så här så känns det skönt att jag inte är helt själv. Jag trodde liksom att jag var helt sjuk i huvudet eller att jag hade något stort egoistiskt fel i hjärnan. Jag undrar verkligen vad detta beror på egentligen.. Hur man kan känna att det gör ONT..
Kramar!!!
Klara: Tack Klara. Jo jag känner mig också ledsen över det här så klart men jag måste nog lära mig leva med det här, för om det nu skulle visa sig att jag har asperger så finns det ingen speciell medicin mot den diagnosen. Mot min ADD diagnos så äter jag ju concerta men för asperger finns det ingen. Jag kommer nog få arbeta mycket med mig själv istället och det är nog hundra gånger bättre än att lindre problemen med medicin. Men det kommer bli en lång väg till bättring och det kommer bli jobbigt. Många kramar till dig!!
Jag har ALDRIG hört om någon som har samma problem som jag har med hudkontakt. En hård kram är underbart, älskar det, men en lätt beröring på axeln ger panikkänslor.
Yey det finns fler som jag. Oftast får jag bara oförstående blickar när jag beskriver detta.
Dammit!
Känns nästan löjligt att säja att jag är likadan! Jag tillbringar mycket tid med att undvika kroppskontakt och precis som du, måste det vara hårt för att jag skall palla, även när det gäller min älskade sambo!
Men att det skulle det vara Asperger, i mitt fall, tror jag inte. När jag gjorde min NPF-utredning, fanns det inga tecken på asperger, men ADHD däremot och jag kopplar nog berörings-nojan till dels ADHD´n, men åxå min uppväxt och hur lite beröring jag fick som liten. Som att det inte har ingått i min värld, lixom å sen har jag givetvis byggt på det, genom en massa sjuka relationer etc etc...
Men nog om mej nu! Jag hoppas verkligen att du hittar roten till det, kan få hjälp att förstå och ändra på det, om det stör dej. Annars att du lär dej acceptera det som en del av hur du är!
Som Klara skriver: DU skall inte skämmas, alla e vi olika och så länge man kan acceptera sej själv, som man är, kan det ALDRIG vara fel, bara annorlunda!
Du e grym, tjejen!
Hugs!
Har känt igen mig i alla dina inlägg. Men i detta känner jag igen mig som allra mest. Klarar verkligen inte av hud mot hud med lätta rörelser. Det funkar bara inte, oavsett hur mycket jag än vill (& ibland försöker). Drar mig baklänges och ryser i kroppen som fan. Värst är när mina syskons kids försöker kittla mig. Jag bokstavligt talat blir RÄDD och kan inte leka med ungarna mer när de kommer med sina enormt lyriska nu-kommer-vi-och-kittlar-dig ögon. Det är sinnes.
Min bror vill för övrigt väldigt ofta att jag skall klia han på ryggen, men jag tycker det är aaas jobbigt. Dels för det fastnar död avlagrad hud under naglarna men också för att det känns obehagligt med den lätta berörning som sker när man kliar någon. Förresten, ingen får klia mig heller. De värsta områdena är helt klart; ryggen, halsen, benen & fötterna. Får panik om någon bara stöter till mig. Och som du säger, det är aldrig något personligt mot någon.
Mycket intressant läsning här måste jag säga. Tackar ännu en gång för mailet :).
