.

Mitt boendestöd Eva är så häftig och snäll; världens bästa. Hon har varit här idag och hjälpt mig att komma igång med saker; skriva ett städschema, handlingslista och cykla och handla. Jag var nästan omöjlig idag. Redan imorse bokade jag av min sjukgymnast tid och kände för att dö; håret killades mot axlarna och nacken, ögonen var grusiga och hela kroppen kändes fel, som att jag var fel ihopsatt, missbildad.

Sen kom Eva. Jag ville inte skriva lista, ville inte handla. Men ett städschema gick väl an så vi började med det. Sedan blev det att göra det jag verkligen inte ville: skriva handlingslista. "Jo kom igen nu Sophie det här fixar vi, det går snabbt" Jag vet inte hur hon får mig på bättre humör men jag följde med henne till köket och kom igång ganska så fort med vad jag ville handla osv. Det drygaste kom när vi insåg att listan blev vääldigt lång och att jag inte ville cykla. Jag försökte med allt för att slingra mig ur; ringa mamma och pappa för att be om skjuts men ingen svarade. Jag frågade om dom hade någon bil på navet men den var bokad. Så jag kallsvettades ett tag och Eva peppade mig hela tiden, fast inte på ett uppjagat sätt utan mer naturligt och det är så man ska göra med mig, då går det bra. Så vi cyklade iväg, Tommi Eva och jag. Jag blev så glad när jag kom hem för jag fixade det. Det kändes fan omöjligt innan vi åkte. Fem kassar kom vi hem med och nu ligger jag i sängen och pustar ut. Det pirrar konstigt under mina högra revben också..

Det underliga kom innan vi skulle cykla iväg, då Eva sa "Jag visste redan imorse att du inte skulle vara på humör idag Sophie så jag tänkte boka in en ny tid med dig i helgen så kan vi ta resten av sakerna då om det är något mer du behöver hjälp med". Jag frågade henne hur hon visste att jag inte var på humör och då svarade hon "Men det vet du ju Sophie, jag känner sånt där". Hon är så himla andlig och öppen och bäst.