.

Glider mellan varma klibbiga lår och bloggande skrikord, smärtan som aldrig tar slut. För någon. Brukar tänka på det där. Hur det kommer sig att vi (djupdykarna) bara kan skriva om det som gör ont, riktigt ont? Varför skriver vi aldrig om det glada? Det lyckliga?

Flätar in oss i lager av lager av lager av trådar av tankar av känslor men, varför är det så? Vlider oss längst ner på botten och geggar runt med våra fötter, ibland vifftar vi och spretar på tårna samtidigt, som om det skulle vara något charmigt med att ligga där nere i avgrunden.

Några godnatt-ordstankar från mig, till dig. God jul!

?