.

1. När det piper ur näsan på någon som andas
2. När någon klipper sina naglar med en nagelknippsgrej (FY FAN hela armarna ilar och värker)
3. När man tar i glas som är riktigt nydiskade ur diskmaskin och som gnisslar så jävla mycket mot fingrarna att man nästan dör på riktigt (Mathilda vet EXAKT vad jag menar)

Jag måste också lägga till NÄR NÅGON PRATAR OCH HAR EN BUBBLA I HALSEN! (harkla sig?!!!)

(Endel av mig dör inombords)

Mitt humör skiftar i takt med vädret utanför fönstret. Jag hatar omställningar, hatar att inte veta vad man ska ha för kläder på sig ute, hatar när det blåser i håret och jag hatar att komma in svettig och klibbig. När jag är varm och svettig känns det som att jag dör inombords, jag får panik. Mitt skiftande humör går så klart inte tyst förbi, stackars Tommi får stå ut med ett monster ibland. Jag vet så väl att jag beter mig som en femåring och att jag är riktigt otrevlig vissa gånger, men det är inget personligt mot Tommi för vem jag än hade bott med hade fått stå ut med mina svängar. När jag bodde hemma hos mamma och pappa så var det dom som fick ta smällarna. Det här är något som man tyvärr får leva med när man bor under samma tak som mig. Jag försöker bättra på mig men jag vet ta mig fan inte hur man gör. Jag vet ju inte hur FAN MAN GÖR så hur ska jag kunna bättra mig? Jag hoppas att jag, förutom dom där hemska sidorna är tillräckligt okej att leva med och stå ut med. För dom här dagarna kommer komma även fast vi inte vill det. Jag hoppas att min KBT behandling sätter igång snart för detta är något som jag vill träna på, för allas skull. Jag älskar dig Tommi för att du av någon superkraftsanledning står ut med mig. Och jag älskar dig inte bara för att du orkar med mig; jag älskar dig för den du är <3

Nu ska jag ta en dryg jävla buss in till gävle och byta till en annan dryg jävla buss och gå en dryg jävla lång bit och dansa pole dance.

Hejmäer!

Top tre i ord/uttryck jag HATAR:

1. Va falls
2. Lasagne (alltså, att uttala "LASANJJJEEE" det heter LASANG fuck off!)
3. Lipgloss

Det gör ont i hela överkroppen på mig!

Nu känns allt lite lättare i huvudet. Det har varit tungt och ostrukturerat i några dagar och veckor men idag föll det mesta på plats. Mamma har hjälpt mig att sortera räkningarna och hon har skrivit ett riktigt bra städschema (vad jag ska börja med, hur jag ska göra och med vad) så nu har vi två listor; en där det står vem som ska göra vad och en som det står hur allt ska göras. Så här är det i mitt huvud, kaos. Tro vad ni vill om mig, att jag är dum i huvudet eller vad som helst. Men listor över det enklaste som finns (enligt dom flesta) hjälper mig något så fruktansvärt.
Mamma läser mycket om asperger just nu eftersom det är så nytt för oss och hon har verkligen förstått nu hur viktigt det är att ha städat och fint hos mig. Har jag inte det så kan jag inte fokusera på något. Är jag arg någon dag utan anledning så är det 99% chans pga att det inte är städat. Det är ett stort störande problem.

Imorgon har vi våran städdag, torsdag. Torsdag kändes liksom rätt. Rent och fint till helgen.

Jag börjar få det fint på balkongen nu. Vi var till ÖB idag och där köpte vi en vit solstol åt mig med turkost tyg. Den är jätte-mycket-Sophie'ig. Dessutom har jag fått brölloppsklänningen nu och den satt som ett smäck.

I helgen är det grillning på navet (en dagverksamhet för människor med funktionshinder, mitt boendestöd har även sina kontor där) och jag funderar på att gå dit. Eva sa att det fanns en tjej där som hette Lina som också skulle komma och Eva kände på sig att jag skulle gilla henne. Hon var också 22 år men pga tystnadsplikt så får Eva inte säga vilken diagnos hon har. Men det kan väl vara bra för mig att träffa nytt folk. Ibland känns det som att jag bara har datorn. Jag väljer det själv på sätt och vis men i alla fall.

På tisdag åker jag hem till min syster och lilla fina Noah. Jag längtar så jag kan dö!!

Har ny korsordstidning bredvid mig så nu kan ni räkna ut vad jag ska göra! (Har snöat in i korsord som fan och löser dagarna ut. Men allt går i perioder för mig så snart kommer jag inte vilja röra en tidning, får lösa så länge det håller i sig)

Det är nybäddat i sängen. Det finns fan inget jag älskar mer än lukten från det blåa softlan sköljmedlet. När jag dör: häll sånt på min grav då! Det är ett krav!

Godnatt:)

..för en gångs skull.

Mamma ringde dom igår och meddelade att jag har fått min diagnos Asperger nu. Vad dom kom fram till var att jag inte behöver känna pressen att söka jobb eller skola till hösten/vintern/våren. Jag är berättigad att få min aktivitetsersättning fram till hösten 2011 (sedan kan jag ansöka om förlängning givetvis) och då kommer försäkringskassan att ta kontakt med mig igen och stämma av hur allt har gått. Eftersom jag har fått diagnosen så kommer jag att börja på KBT-behandlng i höst och även börja på habilitering. Jag kommer alltså att jobba väldigt mycket med mig själv och mina svårigheter och försäkringskassan höll med mamma och mig om att bara det är ett JOBB så därför behöver jag inte gå till arbetsförmedlingen eller söka skola om jag inte vill.

Jag kan alltså fokusera på mig själv i ett år framöver och komma till ro och gå till botten med mina svårigheter. Jag kan i lugn och ro fixa mitt körkort och ha kul med min poledance utan att ha jobb och skola som ligger och ganger och skaver någonstans. Jag kan ta en sak i taget och detta känns så otroligt skönt. Så förbannat jävla skönt. En sten föll från mitt bröst igår när mamma berättade att hon hade pratat med försäkringskassan.

Jag kanske känner att jag kommer ha tid att plugga något vid sidan om eller ta en praktikplats, man vet aldrig. Men som jag känner nu så tänker jag fokusera på mig själv och inte känna pressen om att inte klara av att göra hundra saker samtidigt.

Dans+körkort+jobb/skola skulle innebära en krock för mig det vet jag.

Ibland är försäkringskassan snäll.

Ush jag har varit på dåligt humör hela kvällen. Det kändes som att jag var fängslad i min egen kropp. Jag ville så gärna hitta på någonting men jag orkade verkligen inte. Låg i sängen och stirrade in i väggen i en timme, sedan bytte jag plats till soffan och gjorde samma sak tills Tommi kom och satte på tv;n åt mig och lagade pytt i panna med ägg. Jag tittade på poledance dvd:n och blev ännu mer sugen på att börja dansa. Jag får helt enkelt ta hem stången till mamma och dansa där, fixa mitt egna lilla utrymme i deras källare i tvättstugan och sätta upp speglar osv så jag ser när jag dansar. Med mitt dåliga tålamod så åker vi dit redan imorgon och sätter upp stången. Tommi följer med och hjälper till. Sedan ska mamma bjuda på grillat:) Att ha stången hemma hos mamma och pappa är ett stort plus egentligen då jag kan umgås mer med mina katter samtidigt. Hoppas verkligen att taket är kortare än 2.65 annars jävlar.

Mitt humör blev bättre efter en kvällstur på våra cyklar ner på stan. Vi åt en glass på stadstrappan och tittade på när thailändska tjejer dansade på en scen till thailändsk musik. Det var mysigt och vi började längta till vår resa till Thailand i november ännu mer.

Jag funderar lite över om jag behöver ett nytt körkortstillstånd nu när jag har fått min aspergerdiagnos? Om det är så så vet inte jag om jag orkar längre. (Ja, jag har fått mitt körkortstillstånd nu, det är godkänt och kom med posten igår. Jag måste dock lämna en massa drogtester och blodprover nästa år för att få behålla det)

Det var bra så! Hej!

Mötet imorse gick snabbt och bra. Vi fick träffa kuratorn som har varit inblandad i utredningen. Han gav mig besked om diagnosen förra gången också. Vad jag inte visste den gången var att dom redan var inne på aspergerapåret då. Det fick jag reda på för någon månad sedan. Hur som helst så berättade han för mig Tommi, mamma och pappa om att jag har asperger. När han sa det så kände jag mig inte ett dugg förvånad, men det kändes konstigt, ovant. Det kändes framför allt sorgligt med tanke på att jag har bärt på dessa diagnoser sen jag föddes och först 20 och 22 år senare kommer hjälpen som borde ha kommit när jag var liten. Mamma, pappa och Tommi tog beskedet bra. Dom var också förberedda på detta. Det jag väntar på just nu är läkarutlåtande från min läkare som har semester. Men om ca en eller två veckor är hon tillbaks och då får jag en sammanfattning och på papper att jag har asperger. Det måste skickas in till försäkringskassan osv. Något jag tog upp på mötet imorse var att jag är rädd att folk ska tro att jag är dum i huvudet nu när jag har denna diagnos men då sa alla att jag är ju fortfarande som jag brukar vara. Det är ju sant. Och är det någon som inte accepterar mig för den jag är så är dom människorna ingenting att ha.

Jag är så otroligt less. Jag har huvudvärk och ångest för att solen skiner och jag ligger på sängen med pyamasbyxor och orkar inte gå ut. Vad fan.. Ibland önskar jag att jag orkade hitta på mer saker med människor. Oftast känns det fel och jag orkar inte. Stannar hellre hemma och målar my little ponys eller spelar wow. Jag vill kunna vara spontan på andras vilkor. Detta är något jag ska jobba med på kbt:n i höst.

Dansstångsjäveln har kommit. Självklart ska världen jävlas med mig och göra så att stången inte passar mitt tak trots att det står i instruktionsboken att den ska räcka till 2,74. Jag har fan 2,70 ändå räcker det inte. Så jag får väl ha den hos mamma i tvättstugan i källaren.

"Du har asperger syndrom med stora marginaler" Sa dom på psyk.

Jag är ganska trött och irriterad (inte pga diagnosen) just nu. Så jag uppdaterar lite senare när jag har bättre tålamod. Men nu vet ni i alla fall, att jag har asperger.

Hej mina barn.
Jag ligger nerbäddad i sängen och väntar på att sömnen ska komma och ta mig. Den verkar vara på väg som tur är. Jag tänkte titta lite på Ingen bor i skogen tills vidare, sjukt jävla kul. Typiskt Sophiepropp-humor.
Imorgon är det dagen D igen. Jag har varit med om den förut, en dag i maj 2008. Dagen D står för diagnos och diagnosen jag fick då var ADD. Imorgon visar det sig om jag har asperger eller inte. Jag är jätte nervös. Det är trots allt en stor sak.. Men mamma pappa och Tommi följer med mig på "mötet", det är ju något som rör även dom. Pappa hämtar mig kvart i tio imorgon bitti. Min mage är orolig.
Hoppas att jag får min dansstång imorgon också! Då kommer jag vara den gladaste tjejen på jorden. Nästa i alla fall :)
Idag har lin fina Eva varit hit. Hon var mitt boendestöd förra sommaren, hon jobbar som sommarvikarie och idag började hon hos mig igen och det känns underbart. Hon och jag har så mycket gemensamt och vi connectar så himla bra. Nu ska jag använda iphonens ljuvliga svtplay app och se på ingen bor i skogen. Eller hette det ingen finns i skogen? Hur som helst : pisskul serie! Godnatt och önska mig lycka till inför imorgon. Puss

Igår när mitt boendestöd var här så pratade vi om asperger. Vi satt i min soffa i minst en timme och bara babblade och det var SKÖNT. Jag behövde det där. Eftersom jag har haft min utredning och ska få besked om diagnos (eller inte diagnos) den 2:a Juli så bombade jag Marita med frågor då hennes dotter har asperger. Jag fick mycket bekräftat och mer förståelse inför vad asperger egentligen är. Saken är den att jag vet inte så mycket om den diagnosen. Jag vet bara att jag har en väldans massa drag från syndromet och evenuellt hela diagnosen.  

Hur som helst så kom vi in på det här med kroppskontakt. Jag har tittat igenom gamla videoband från när jag var liten (ca 4 år) och jag ser så klart och tydligt hur jag blir helt stel i kroppen när någon rör vid mig. Jag ser livrädd ut vissa gånger och när jag råkade stöta till pappas hand vid ett tillfälle så såg jag skamsen och chockad ut. Det gör ONT i min kropp vid viss kroppsberöring. Det kittlas och känns rent ut sagt obehagligt. Och det är så fruktansvärt jävla jobbigt. Detta är något jag hatar mest med mig själv för det ställer till med så många missförstånd. När tex Tommi smeker min hud och drar sina fingrar längst armen eller låret så får jag oftast panik eftersom det kittlas och känns konstigt. Men om han istället håller ett fast grepp och rör hårt då går det jätte bra. Men dom där små lätta rörelserna är grymt svåra att hantera. Det spelar ingen roll om det är Tommi, mamma eller Mathilda som tar i mig; det känns lika alla gånger.
Sitter jag tex i baksätet på en bil och har en annan person bredvid mig och nuddar den andres arm eller liknande så känns det hemskt. Då flyttar jag på kroppen och rätar till mig tills jag sitter med luften fri från personen bredvid. Och tro mig: det är inte människorna i sig som är problemet, det är INGET personligt. Min kropp får panik helt enkelt. Även om det är mamma som sitter brevid mig. Hud mot hud när jag sitter bredvid någon är oftast värst. Det går bättre när jag har kläder på mig. Då kan det faktiskt kännas helt okej. Min kusin Mathilda vet nog exakt hur jag är när det gäller det här; att känna saker mot kroppen. När vi var små och hon sov över hos mig så sov vi bredvid varandra i en 90 säng. Mathilda rörde pytte lite på hennes fötter varje gång när vi skulle sova och jag fick panik. Det kändes så hemskt i hela mig. Jag kunde inte tänka på någonting annat. Så vet ni vad jag alltid gjorde? Jag gick in till mamma och pappas sovrum och la mig mellan dom och sov. Mathilda fick ligga kvar i 90 sängen och röra hur mycket hon ville på sina fötter och jag tycker det känns jätte sorligt nu efteråt. Jag känner mig elak. Jag känner mig elak mot alla.

Det värsta är när någon RÖR på benen och samtidigt nuddar mig. tex skakar på benet MOT MIN HUD. Jag kan inte tänka mig något värre.

Ibland går det bra, det här med kroppskontakt. Ibland känns det lättare när Tommi smeker mig på armen men jag vill oftast att han gör det hårdare. Angående allt det här med kroppskontakten så sa Marita att hennes dotter var exakt likadan och att det här är en stor del av aspergerdiagnosen och att det sällan förekommer i ADD´n. Det kändes skönt att jag inte är helt ensam om att känna så här vansinnigt fel.

Jag är så rädd att bli lämnad. Jag vet inte hur Tommi pallar av att leva med mig. När jag läser igenom vad jag har skrivit så känner jag mig så sjuk i huvudet. Jag menar; det ska ju för fan inte göra ont i kroppen och kittla och kännas obehagligt när min käreste smeker mig på kroppen? Jag är 22 jävla år och vill njuta av livet, njuta av Tommi! Men jag kan inte hjälpa det här. Jag försöker hitta mina  egna sätt att klara av såna här saker på, vi försöker! Jag är nog mest rädd att jag ska bli lämnad. Missförstådd.

Och det här har jag aldrig berättat om riktigt för någon. Ska ställa mig i ett hörn och skämmas nu.