.

Sitter här och funderar på hur mitt liv skulle sett ut utan pole dance? Hur det hade varit om jag hade dragits ner av alla negativa inställningar och  rynkade ögonbryn och skitit i att klicka hem stången och anmäla mig på Nivå 1 kursen den 5 augusti? Jag hade förmodligen fått dras med en fruktansvärd orolighet i kroppen, en slags frustration. Som förut. Kastade mig in i nya saker och sket i att fullfölja det. Inget intresserade mig. Bara de 10 första sekunderna. Men Pole dance blev min grej. Det här har jag tålamod för. Och jag vill framåt. Jag ska ta mig fan bli bäst en dag. Fördomarna haglar på mig som från automatgevär. Men jag stöter bort och skiter i dom som tror att jag strippar. Dom där jävlarna är skrattretande.